Fredsskepp och krigsskepp

Det finns en plats som kallas Gazaremsan, hälften så stor som Singapore men dubbelt så stor som Lichtenstein. DN gjorde i helgen ett reportage därifrån och visade revisorer med iPads och ungdomar som spelade farmville.

Tyvärr är inte det hela bilden. Gaza styrs av en terrorklassad organisation vars oförtröttliga kamp för att få fortsätta ett krig man förlorade på sextiotalet leder till trasiga hus och en lågintensiv konflikt med Israel.

Jag ser likheter med Karelen, Königsberg, Lothringen, och säkert tusen andra platser. Det här kriget borde vara över sedan länge. Kapitulera, slut en hård fred, öppna hamnar och gränser, gå vidare med era liv. Och sluta lobba meningslösa Qassam-raketer över gränsen.

Men samtidigt är Hamas valda i någon form av fria val. Jag förstår inte varför. Kanske hoppas Palestinierna på Gazaremsan att Iranska kärnvapen plötsligt ska radera ut Israel, kanske har konflikten numer så mycket religiösa undertoner att alla kompromisser blivit omöjliga, kanske kan klassiska europeiska fredsavtal inte skrivas utanför Europa.

Nu i dagarna har ett gäng välgörenhetsorganisationer, som verkar seriösa om än Israelfientliga, fyllt båtar med förnödenheter och försöker sig på att bryta blockaden. Ett spel för gallerierna naturligtvis – alla inser att Israel kommer att borda skeppen, leta efter vapen och terrorister, men antagligen inte hitta något och därefter leda skeppen till en kontrollerad hamn. (Den Israeliska propagandaapparaten verkar redan ha lastbilar redo för att köra förnödenheterna till Gaza efter kontroll.)

Helt obegripligt blir det då när folk på ”fredsskeppen” gör våldsamt motstånd mot de bordande soldaterna. Jag vet inte om de vill bli martyrer eller bara är korkade européer som är vana vid att slåss med kravallpolis, men som israelisk, arabisk och svensk media rapporterar blir de naturligtvis skjutna.

Frihet eller folkhem?

Linnea Nilsson och Emil Schön har skrivit en bok som de valt att kalla ”fult folk”. En lite vitsig titel för en text som, åtminstone baserat på deras debattartikel i dagens DN, bara verkar tugga samma gamla vänstersnack som vanligt:

Globaliseringen och valfrihetsideologin levererar en lång rad löften om vad som är möjligt att uppnå, men samtidigt kan det aldrig bli möjligt för alla. När drömmen inte uppfylls faller skulden tillbaka på den enskilde...

Lösningen är alltså att minska (val)friheten och stärka likriktningen i samhället. Vi måste få mer lika utfall, oavsett egen insats och målet är inte att alla ska få det bättre utan att alla ska ha det lika. Annars kommer människor att ha drömmar som vissa inte kommer att kunna uppfylla.

Frihet och drömmar leder alltså till rasism. Skarpsinnigt värre.

Jag behåller hellre friheten och drömmarna. Även om kostnaden är att folkhemmets tid kanske är förbi och vi som Markus Uvell tidigare skrev i DN måste:

[göra upp med] ...tanken att politikens mål är att vi alla ska bli så lika som möjligt, att skillnader alltid är av ondo.

Men frågan är spännande, är det frihetsdrömmarna eller folkhemsdrömmarna som som skapat sverigedemokraterna?

När det gäller ”ökade klyftor” är det viktigt att komma ihåg att Sverige under socialdemokratins hegemoni utvecklade en av västvärldens ojämnaste och minst rörliga förmögenhetsfördelningar, men visst höll man nere löneskillnaderna bland arbetare och tjänstemän. När någon pratar om att minska klyftorna brukar jag mest tänka på den här debatten:

Friktion, legitimitet och nationalism

Den alltid lika skarpa Lena Andersson skriver i DN om vänskapsamhället och friktionssamhället. Hon har en stor poäng i att ”det gamla Sverige” var ett av väldens mest homogena länder där väldigt lite olikhet tolererades. Här frodades jantelagen och folk viste sin plats sedan generationer.

Friktionssamhället, som vi nu redan lever i och i framtiden kommer att se mer av, är antagligen en ganska bra beskrivning av vad sverigedemokraterna lever av. Det är jobbigare att leva och verka i ett samhälle där de underförstådda reglerna är färre och den sociala kontrollen obefintlig. Samhällskontraktet blir mer amerikanskt, avtal måste skrivas eftersom handslag inte är pålitliga, och tvister ska till domstol. Jobbigare, men också friare.

En utmaning i ett friktionssamhälle är att sammanhållningen, det man normalt kallar statens horisontella legitimitet, rimligen minskar. Om vi inte har något gemensamt varför ska jag då betala höga skatter för att ge dig förmåner?

Att nationalism inte fungerar i ett friktionssamhälle tror jag därför inte på. Tvärtom tror jag att ett fungerande friktionssamhälle, likt USA, måste vara nationalistiskt.

Utvärderingar, status och respekt

Alla utvärderas hela tiden. Frågan är bara om man låtsas om det, och vad man i så fall gör med information. För att på ett seriöst sätt samla in feedback från olika håll arbetar moderna organisationer med 360-graders återkoppling. Wikipedia beskriver de källor som används så här:

Feedback is provided by subordinates, peers, and supervisors. It also includes a self-assessment and, in some cases, feedback from external sources such as customers and suppliers or other interested stakeholders.

Det faktum att insamlad återkoppling sedan finns med i medarbetarsamtal som i sin tur kan vara grund för individuell lönesättning upplevs av utbildningsministern tydligen som orimligt:

Ingen annanstans i arbetslivet är det medarbetaren som sätter chefens lön.

Nja. Den chef som leder de minst nöjda medarbetarna kan nog inte räkna med att hyllas i en modern organisation.

Dessutom är det redan så att elever och föräldrar redan utvärderar sina skolor och lärare. Nu flyttar de till en annan skola, och rektor får aldrig chansen att hjälpa en underpresterande medarbetare i tid och vet inte varför skolan tappar elever. Rädda, defensiva lärare kommer aldrig att vinna status och respekt.

Skam åt Borg Wallin!

CSN:s byråkrater och generaldirektör blir alltmer ensamma i sin åsikt om att de bättre än våra främsta universitet och högskolors rektorer kan avgöra vad heltidsstudier innebär.

Personligen vet jag att den nuvarande poängfördelningen har varit praxis i åtminstone 20 år, med inget verkar inte rubba generaldirektör Kerstin Borg Wallins övertygelse:

Reglerna är väldigt klara och det är ingen tveksamhet om vad som gäller, säger hon och tillägger att det är beklagligt för dem som drabbas.

Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz är som tur är av en annan åsikt:

Det vore skam om det inte gick att lösa för de studenter det nu handlar om. Det går att lösa med nuvarande regler om alla visar god vilja.

Skam säger ministern. Barockt säger rektor.

Universiteten måste underordna sig CSN?!?

Den grundläggande frågan är om CSN är en lednings eller stödfunktion. Ska innehållet och studieplanen för en civilingenjörutbildning bestämmas av professorerna på KTH eller av byråkraterna på CSN? Frågan verkar löjlig tills folkpartiets (!) Karin Pilsäter får uttala sig i SvD:

I första hand tycker hon att det är högskolorna som måste se över sina rutiner. Att ändra regelverket ser hon som en absolut sista lösning.

KTH är ändå ett av världens 200 främsta universitet och högskolor. Jag tycker det är mycket märkligt att CSN anser sig ha rätt att underkänna dess studieplaner.

Anders Axelsson, rektor vid Lunds Tekniska högskola, bidrar med en tydlig beskrivning av läget:

”Barockt”

CSN vs KTH?

Enligt DN anser CSN att var tredje student fuskar till sig för mycket studiemedel. CSN:s pressekreterare Klas Elfving meddelar:

Det rör sig om mer än 30 000 ärenden och så här långt har granskningen visat skrämmande resultat.

Via John Kåbergs blogg kommer jag dock snabbt till den mycket rimligare slutsatsen att CSN har missförstått hur högre utbildning fungerar i Sverige och börjat skicka ut små hotbrev till de som följer den normala kursplanen på KTH.

Det som är skrämmande är CSNs uppenbara brist på verklighetskontakt och hur de ger sig ut och trakasserar hårt arbetande studenter som just nu borde vara mitt i en tentaperiod.

Journalistrollen: Klippare, åklagare och domare

I en signerad ledare skriver Hanne Kjöller om att det inte är underligt att människor är rädda för journalister. Jag är inte säker på att ”rädda” är rätt ord, men jag tror att många människor äntligen insett att journalister inte är objektiva sökare och förmedlare av någon sorts sanning, utan yrkesmänniskor med egen agenda.

Kjöller menar att ”Uppdrag granskning” bränner marken för alla journalister och att:

Att metoderna, inte minst redigeringen, är så ohederliga att åtskilliga som fått känna på redaktionens klipp- och klistrateknik vägrar vara med i något annat än direktsändning.

Jag tror inte att Kjöller är så naiv att hon tror att ”ohederligheten” är begränsad till uppdrag granskning. Problemet för vanliga människor är att journalisten är både åklagare och domare. Dessutom agendasättare, du vet aldrig vad interjun egentligen handlar om, och den som har rätten att klippa bort dina goda argument innan juryn släpps in.

Om du inte är säker på att journalisten som ringer dig har samma agenda som du, är det min övertygelse att du bäst kommunicerar med journalister genom pressreleaser från informationsavdelningen. Som privatperson eller lägre tjänsteman har du inget att vinna men allt att förlora.

Bildernas ideologi

DN Kultur publicerar i vanlig ordning utmärkta texter som sedan inte kan diskuteras på något rimligt sätt eftersom de inte läggs ut på nätet. Jag antar att de tänker sig att man ska köpa särtryck och träffas på torsdagar för att diskutera texterna i ABF:s studiecirklel kring samtiden. Kanske gör de istället sig själva irrelevanta.

I dagens kultursöndag skriver Kajsa Ekis Ekman om ett glapp mellan ord och bild när kvinnor skildras:

När tennisproffset Venus Williams intervjuas i en sporttidning får hon respektfulla frågor om sin backhand och ATP-rankning. Men på omslaget har hon en rosa bikini, förförisk blick och se knappast ut som en tennisspelare.

Ekman menar att samma sak kan ses i privata bilder:

På sajter som snyggast.se poserar unga tjejer och gör sitt bästa för att se ut som bombnedslag, medan de unga killarna ser ut som hösäckar i keps.

Jag tycker att Ekman säger något viktigt när hon påpekar att bilderna uttrycker en ideologi och att värderingar som inte kan skrivas i ord i bilderna ibland visar sitt ganska fula tryne.

På framsidan av DNs egen sportbilaga ”Mera Sport” finns idag en stor bild på fotbollspelaren Zlatan Ibrahimovic när han kliver i en blänkande Porsche Panamera turbo. Även det en tydlig bild av vad som egentligen krävs av ”hösäckar i keps”.

Vem står på tur härnäst?

På SvD:s ledarblogg skriver Per Gudmundson med en imponerande tydlighet om attacken vid Uppsala universitet och det sammanhang den sker i. Han blandar berättelsen om en demokrati och liberalism på global tillbakagång med den fysiska aggressivitet som den som vill stå på demokratins sida tydligen riskerar att mötas av.

Skitungar och hormonstinna unga män, visst. Men i mobb är de inte roliga att möta. Och deras värderingar uppstår inte i ett vakuum.

Jag tänker direkt på Martin Niemöller och hans dikt om de godas tystnad.

Als die Nazis die Kommunisten holten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Kommunist.

Als sie die Sozialdemokraten einsperrten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Sozialdemokrat.

Als sie die Gewerkschafter holten,
habe ich nicht protestiert;
ich war ja kein Gewerkschafter.

Als sie die Juden holten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Jude.

Als sie mich holten,
gab es keinen mehr, der protestierte.

Frihetens fiender

Maria Ferm och Jakop Dalunde från Grön Ungdom skriver på DN Debatt om att det statliga stödet till den som väljer att köpa en bil med lägre miljöpåverkan bör tas bort, men ambitionen slutar inte där. Det verkar snarast som om Ferm och Dalunde oroas över hur människor ser på sin livskvalitet:

”Varför skulle fler snabbtåg, spårvagnar, tunnelbanor, spårbilar, bussar och cyklar i stället för fler motorvägar innebära sänkt livskvalitet?”

Vi gillar både ni och jag cyklar, så låt mig lämna dem utanför och förtydliga frågan lite:

”Varför skulle kollektiva lösningar istället för individuella innebära sänkt livskvalitet?”

Det socialistiska blocket vill som vanligt föra över makten från den lilla människan till den stora duktiga staten och dess byråkrater. Bäst vore nog om alla vi arbetare slutade ha egna drömmar, bosatte oss i miljonprogrammens betongkolosser, och lät oss bussas fram och tillbaka till fabrikerna på statligt bestämda tider.

Liberal, meritokratisk klasskamp?

På ledarplats i DN har Lena Andersson återigen bidragit med en intressant text som av outgrundlig anledning kallas kolumn trots att den täcker större delen av sidan 4.

Eftersom barn ofta liknar sin föräldrar, även i yrkesval som vuxna, drar Andersson (via klassamhället) slutsatsen att det inte finns någon koppling mellan ansträngning och lön. Därifrån går hon vidare till slutsatsen att det är moraliskt tveksamt om ett liv av strävan ska ge mer än ett liv i lättja. Vidare klargör Andersson följande:

Att få studera är en ynnest.

Nej, att studera är hårt arbete och att skjuta upp belöningar. Om man inte är praktiskt lagd är det vad som krävs för att kunna konkurrera på en global arbetsmarknad där din insats hela tiden mäts mot vad som kan göras i Indien, Rumänien eller Kina.

Dessutom är högre utbildning i Sverige tillgängligt för var och en som under tonåren väljer att sitta hemma och lära istället för att varva moppe vid korvmojjen eller spela world of warcraft. Det är ett val som (jag gissar) både Andersson och jag har gjort och är mycket nöjda med, men här tycker jag att hon gör en generalisering av samma typ som Strages underbara Rockycitat från gårdagen:

"Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport."

Att anta att alla egentligen skulle vilja leva som jag bara de fick chansen är roligt i en kulturkrönika, men mest pinsamt på ledarplats. Människor gör olika val i livet, en del pluggar hela nätterna och en del går på fotboll. Jag vet viket val jag har gjort, men jag tycker inte att jag har rätt att upphöja mitt val till bättre.

Varje gång vi höjer skatten flyttar vi makt från folket till politiker och bidragsutdelande tjänstemän. Friheten att välja minskar.

Den bland- eller marknadsekonomi som vi har i Sverige och de belöningssystem den skapat är naturligtvis inte perfekta. Den dörren var redan öppen innan Andersson sparkade in den. Vad hon vill ha istället går hon tyvärr inte in på.

Jag skulle kunna tänka mig en skatt på inkomst av arbete som är lika platt som den vi i Sverige har på inkomst av kapital. Det tycker jag skulle vara ett sätt att angripa klassamhället.

Förtroende

Det är 1937. Du är jude. Du har just flytt från Köln och sökt asyl i Sverige. Ditt ärende ska behandlas och din försvarare dyker upp. Hon inte bara bryter lätt på tyska, hon har dessutom naziuniform på sig.

Svenskan beskriver en likande situation. Jag skulle inte ens vilja representeras av någon som vägrar skaka hand med mig.