onsdag 15 september 2010

(S)veriges Radio

Under den suggestiva rubriken ”Vem har råd att studera” driver reporter Jonna Burén och producent Clara Tesch tesen att studiemedlen nu är så låga att man nu måste ha någon form av förmögenhet för att ha råd att studera. Som tur är vill socialdemokraterna, här representerade av Matilda Ernkrans, att vi ska ta ett gemensamt ansvar för att alla åter ska får chansen att läsa på universitet.

Så här skriver Burén:

P3 Nyheters granskning av riksdagsledamöterna visar att de i alliansen i större utsträckning klarat sig utan studielånet när de har pluggat, de har inte har tagit studielån lika många terminer som de rödgröna under studietiden.

Alliansens ledamöter tog enbart studiebidraget under drygt 30 procent av sin studietid, medan de rödgröna klarade sig enbart på bidraget drygt 20 procent av studietiden.

Vi bad moderaternas Ulrika Karlsson i riksdagen motivera hur man tänker.
– Man gör ju sina egna livsval, men jag tyckte det var rimligt att investera i mig själv, säger hon.

Socialdemokraternas Matilda Ernkrans tänker tvärtom.
- Vi bär med oss erfarenheter från familjer där det faktiskt inte är självklart att man ska studera, och då är det viktigt att gemensamt ta ansvar för att fler ska kunna göra det.

Det som hördes i ljudversionen men som så lämpligt tagits bort i den publicerade texten är dock att Karlsson använde försäkringspengar efter en olycka till att finansiera sin studietid. Hon hade kunnat investera pengarna fonder, bil, eller lägenhet, men gjorde som sagt ett annat val.

Att utelämna den informationen upplever jag som ohederligt. Särskilt användningen av ”tvärtom” gör att socialdemokraterna framstår som insatta och ansvarstagande medan moderaterna tycker rikedom eller fattigdom är ett livsval.

Kanske är de 10 procentenheternas skillnad istället bara en effekt av att allianspolitikerna gillar att arbeta och klara sig själva medan de rödgröna gillar att ta lån och få bidrag?

måndag 13 september 2010

Tips till nostalgiska vänstermusiker

Tre saker för vänstermusiker att fundera på innan nästa artikel på Brännpunkt:

  • Ni använder ett relativt fattigdomsbegrepp. Jag blir inte fattigare när ni säljer fler skivor. Jag blir fattigare om jag idag inte har råd med saker som jag hade råd med igår.
  • Vårt samhälle riskerar tydligen att förändras i grunden. Ja? Varför skulle vi annars ha val?
  • I sossarnas Sverige beskattas inkomst så hårt att bara de som föds rika pensioneras rika. Därför tycker många av oss som inte föddes rika att lägre skatter på arbete känns rättvist.
  • Bilden har jag lånat av Helen Andersson. Jag tyckte den passade.

    lördag 14 augusti 2010

    Den hatiska vänstern

    Det har förvånat mig hur hatiska vänstersympatisörer ofta är. Hur man väljer personangrepp och slagord där en intellektuell debatt skulle vara det civiliserade alternativet. Alltför ofta ligger diskussionen på nivån:

    Så du röstar på dum-Alliansen!? Du tycker alltså att fattiga ska kastas ut på gatan så att bara de som betalat ska få plats på sjukhusen!? Som i USA!

    Obildat och aggressivt. Naturligtvis går det även igen i rörelsen som organisation. Som både Expressen och Svenskan beskriver trycks nu massiva resurser in i en negativ kampanj där Allianspolitiker visas uppochner och kallas ”megafel”.

    Jag vet i alla fall vilka jag INTE vill ska leda Sverige.

    Frihet är det bästa ting

    Utan frihet finns ingen trygghet. Om du är beroende av byråkraters godtycke och att politiker inte ändrar bidragsreglerna efter de senaste opinionsvindarna kan du aldrig vara trygg. Särskilt om du inte vill leva i samhällets mittfåra.

    Lena Anderson förstår verkligen inte värdet av frihet. I dagens ledarkolumn (som nästan är en hel sida) i DN beskriver hon en världsbild där ”kultur som bas för samhälle och medborgare” endast fungerar om pengarna först filtreras genom en statlig byråkrati innan de når kulturskapare.

    90% av Sveriges kulturutövare verkar ha blivit bidragsknarkare. Istället för att ligga nära publiken, har man inriktat sig på att vara bidragsutdelarna till lags. Sedan skriker man rakt ut (gärna om demokratins undergång) om någon vill omfördela resurserna, eller ännu värre – ge makten tillbaka till medborgarna.

    Jag har skrivit om Anderssons underliga dragning till planekonomi tidigare, men det blir bara konstigare och konstigare:

    ”I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet.”

    Ja naturligtvis, men vad frågan handlar om är om staten ska se till att alla har det drägligt eller om den ska gå vidare och även reglera att ingen har det annorlunda än någon annan. Vill man gå vidare där förstår jag varför man vill ha en stor stat och hatar frihet.

    tisdag 3 augusti 2010

    Identitetspolitikens särintressen talar

    En av alla de grupper som lever på att representera folk baserat på religion eller etnicitet reagerar idag naturligtvis hårt på integrations- och jämställdhetsminister Sabunis förslag att människor ska bemötas som individer istället för att kommuniceras med via företrädare.

    Yasri Khan, förbundsordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, skriver:

    Etniska och religiösa organisationer bidrar till spridning av gemensamma värderingar och stärker individer. De kopplar ihop människor från olika bakgrunder...

    Goddag yxskaft? Khan verkar helt enkelt inte förstå något problem med den enklavisering som Sabuni menar att identitetspolitik leder till.

    När svenskar för över hundra år sedan flyttade till Amerika togs de inte emot av representanter från samma statskyrka och klassamhälle som de just flytt ifrån. Det var bra.

    fredag 30 juli 2010

    Välfärd kräver lag

    Hanne Kjöller påpekar på ledarplats i dagens DN att vi är vana att mäta välfärd i ekonomiska termer, men att det är ett fattigt och otillräckligt mått:

    Rätten att kunna känna sig trygg hemma är nog avsevärt mer avgörande för individens upplevelse av välfärd än om det är 75 eller 80 procents ersättningsnivå i sjukförsäkringen.

    Därefter byter hon åter till ett mycket svenskt (socialdemokratiskt?) perspektiv och börjar titta på fördelning och skillnader istället för absolutvärden. Dessutom klassar hon ”socialt utsatta i miljonprogramsområden” som eviga vänsterväljare. Kanske är det just dessa väljare som skulle ha mest att vinna på en nymoderat politik med arbetslinje, lägre skatter på låga inkomster samt nolltollerans mot all form av brottslighet.

    Alla som försökt polisanmäla ett vardagsbrott vet vilket totalt ointresse medborgaren bemöts med. Resultatet blir att vi som kan väljer att undvika platser där brott begås eftersom vi vet att samhället inte tänker agera mot brottslingarna. Detta går igenom vi val av bostadsort så väl som i val av skolor till våra barn.

    När samhället inte kan erbjuda välfärd kommer medborgarna, efter vilja och möjlighet, att själva försöka skapa ett gott liv åt sin familj och sig själva. De som inte är intresserade av att begå brott och vill leva med andra som delar den viljan kommer att flytta till lugna, säkra platser som då blir ännu bättre.

    Tyvärr verkar politiker av alla färger alltför ofta vara mer intresserade av att smeta ut brottslighet än att bekämpa den. Det motverkar medborgarnas rimliga försök att undvika att utsättas för brott och är en oacceptabel kapitulation inför ondskan.

    I mitt Sverige behöver man, liksom i Mariano Pasiks Argentina, inte låsa sin cykel.

    torsdag 29 juli 2010

    Boliviansk tramsresolution

    Både DN och Svenskan publicerar idag en text från TT som måste vara någon form av omarbetad pressrelease från någon aktivistorganisation. Det är tråkigt att man inte har gjort någon djupare analys eftersom det hela verkar ganska spännande.

    FN har antagit en resolution som enligt TT nu innebär att bland annat rätten till rent vatten nu är mänsklig rättighet. (DN har nu som tur är rättat sin ingress så att det framgår att det här är en icke bindande resolution.) Går man till FNs egen hemsida ser man att de som skett i det närmaste är ett gemensamt uttalande där församlingen säger så här:

    …calling on States and international organizations to provide financial resources, build capacity and transfer technology, particularly to developing countries, in scaling up efforts to provide safe, clean, accessible and affordable drinking water and sanitation for all.

    Ingenting att vare sig bli direkt glad eller ledsen över alltså. Möjligen kan man med visst intresse notera ordet ”affordable” – människor har alltså inte rätt till gratis vatten. För mig som lekman känns det lite konstigt med en mänsklig rättighet som sedan måste köpas.

    Intressant att notera är att en stor andel av de länder som man normalt associerar med starka mänskliga rättligheter (däribland Sverige) lagt ned sina röster. Sverige motiverar sig inte, men från Storbritannien lämnas följande förklaring:

    The representative of the United Kingdom said her delegation had abstained for reasons of substance and procedure. Concerning substance, there was no sufficient legal basis for declaring or recognizing water or sanitation as freestanding human rights, nor was there evidence that they existed in customary law. As for procedure, it was disappointing that the text pre-empted the work going on in the Human Rights Council, she said, noting that the United Kingdom had supported the resolution establishing the independent expert, as well as the text on human rights and access to safe water and sanitation, adopted in 2009. Indeed, the work in Geneva had been progressing, she added.

    Lösningen till gåtan är nog att resolutionen introducerades av Bolivia där 2000:s Cochabamba Water Wars utspelade sig. Efter att ha misslyckats med avreglering och statskontroll försöker man sig nu på internationella resolutioner. Jag tycker det verkar långsökt och är glad att Sverige avstod från att rösta.