Friheten är liberalismens, och så också revolutionen – särskilt i ett resonemang som tar sin början i Frankrike. Socialismen vill ge oss andra herrar, men inte befria oss. Därför känns det som totalt nyspråk när Kajsa Ekis Ekman i DN under rubriken Språkstöld (!) angriper en blandad ”höger” för att inte godta sin roll som icke progressiv och maktbärande elit – särskilt i jämförelse med den svenska socialismen.
Nyspråket uppkommer snarare när socialister vill monopolisera samhällsförändring, och påstå att om ni bara lämnar över all er frihet till Partiet så ska ni få lagom utportionerad lycka tillbaka. Den som fått en hyresrätt tilldelad av ”allmännyttan” (rörelsen/partiapparaten) är enligt den logiken friare än den som äger sitt eget boende.
Den som beskattas tungt för att Bo Ringholm ska få åka på fotboll i privatjet från partimöten glömmer inte så lätt vilka herrar man har över sig.
Om man har tillgång till landets största kultursidor för att föra ut sitt budskap, och då ändå väljer att skriva i linje med den klassiska svenska maktelitens huvudfåra, kan man inte på allvar hävda att den talar för annat än bevarandet av privilegier. Det läskiga är att jag tror att Ekman är uppriktig - hon tror att ”vi” skulle vara friare under Sahlin och Lundby-Wedin.
