Är ansvar orättvist?

När man är 18, 19, och 20 är man gammal nog för att få rösta och att få ta värvning i armén. Då är man även gammal nog för att kunna dyka upp på den gymnasieutbildning man har valt, eller att ta konsekvenserna av att inte vara där.

Den fria gymnasieskolan är ett erbjudande. Den som tackar nej till det erbjudandet kan naturligtvis inte få studiebidrag, även om det även innebär att den myndige medborgarens föräldrar får ett sänkt flerbarnstillägg.

Dagens nyheter skriver ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”. Nja, ”Skolkande 19-åringar minskar föräldrarnas barnbidrag” kanske vore lämpligare? Men vem skulle Annika Carlsson på DN tycka synd om då?

Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni säger att en översyn är på gång, vilket DN kommenterar med:

”Utredningen beräknas vara klar till hösten. Men innan en lagändring kan träda i kraft hinner många familjer drabbas av det orättvisa systemet.”

Om slutar studera och börjar jobba istället så får man inte länge studiebidrag. Om man slutar studera och sitter hemma och spelar tv-spel får man inte heller studiebidrag. Jag ser ingen orättvisa någonstans.

"Marschieren im Geist in unseren Reihen mit"

Vikingarockbandet Völund Smed har tydligen skrivit en låt de kallat ”de tystas led”. Genom fri röstning på nätet har den tydligen tagit sig upp till förstaplatsen på en lokal radiolista i Sörmland.

Det funderas kring Salemmarscher och döda nynazister. Jag tycker kopplingen till den klassiska nazismen och slutraderna i SA:s gamla marschsång Horst-Wessel-Lied är tydligare:

Kameraden, die Rotfront und Reaktion erschossen,
Marschieren im Geist in unseren Reihen mit.

Både ”De tystas led” och ”Horst Wessel Lied” finns för övrigt på Spotify. Det tycker jag är bra. Vi kommer inte att kunna skydda demokrati och yttrandefrihet med förbud och censur. Det vore för enkelt.

Strindberg som trafikplanerare?

Malin Ullgren beskriver i en ledarkrönika i dagens DN hur hon på högstadiet ville vara både smart och tuff. Både läsa Strindberg och hänga i rökrutan.

Det är naturligtvis välskrivet och läsvärt. På några snabba rader flyttar hon mig tillbaka till det sena 80-talet och min ganska stökiga högstadieskola. Trots att jag inte rökte och min fascination gällde matematik och fysik snarare än litteratur känner jag igen mig och tror mig kunna ”känna” vad hon menar.

Ändå, långt senare, på Handels av alla platser, refererades jag till av en av lärarna som ”du som läser böcker”. Jag gör naturligtvis inget anspråk på att vara på Ullgrens nivå, men vill mena att naturvetenskaplig och ekonomisk utbildning och bildning inte behöver vara en hinder för att även intressera sig för humaniora.

Egentligen skriver Ullgren naturligtvis om skepsisen mot ”kulturelitens” eget förslag till en ny lösning för Slussen. Bengt Ohlsson har ifrågasatt om det inte är väl mycket litterär paketering och väl lite innehåll i ”kulturslussen”. Ohlsson är inte heller arkitekt eller trafikplanerare utan skribent, och använder naturligtvis skickligt språk och kulturella referenser för att få fram sin poäng. (”Jyckeltåg”, ”Ville, Valle, och Viktor”.)

Ullgren uppskattar inte Ohlssons skepsis utan menar i sin texts slutkläm att:

"Det ständiga felslutet i attackerna mot ”kultureliten” är att den är folkföraktande. ... Det är inte folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget."

Jag menar att felslutet snarare ligger hos de som antagit att en inom humanioran framgångsrik person som t.ex. en framgångsrik författare eller musiker genom sitt skapande fått unika insikter även inom andra områden. Som om Ullgren genom sitt Strindbergsläsande skulle blivit bättre på att välja nya bänkar till rökrutan.

Om det finns ett folkförakt hos ”kultureliten” hittas det snarast i den åtminstone milda skepsis som kan finnas mot att någon helt okänd person som bloggar (med stavfel och särskrivningar) om sina hundar skulle kunna ha lika relevanta åsikter om trafikplanering och arkitektur som den extremt skicklige musikern Benny Andersson.

Kyrkan vilar på kristen tro

På ledarplats i dagens DN argumenterar Maja Hagerman för att icke-kristna församlingar ska få tillgång till Svenska kyrkans gudstjänstrum – även om församlingen inte vill det. Argumentet verkar vara att det idag finns många människor i landet som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

En god vän till mig är hindu. En underbar dam strax över 50 som via de katolska skolor hon gick i under sin uppväxt i Indien är väl förtrogen med vår kristna idetradition. Hon är en sådan människa som alltid sprider glädje omkring sig, så jag blev uppriktigt förvånad när hon i en kommentar till min bild av fattigdomen i hennes gamla hemland vänligt förklarade att:

”De fattiga är annorlunda. När deras barn dör blir de inte ens ledsna.

Det handlar inte om vi och dom. Inte om exkludering. Inte om Svenskhet och inte om islamisering. Det handlar om tro.

Du är välkommen till kyrkan, men den är kristen och där kommer både du och jag att fortsätta få höra jobbiga saker. Som att vi bör älska vår nästa.

Den svenska kyrkan utvecklas ständigt och har en stolt ekumenisk tradition. Jag är inte rädd för islamisering. Jag tror att K.G. Hammar motverkar militant islamism i Sverige bättre än Jimmy Åkesson, men att inget skulle bli bättre av att Wahhabister får egna dagar i Uppsala domkyrka.

Zlatan och Benny Andersson

Erik Helmersson skriver på ledarplats i dagens DN om att ”respekten för kulturen är borta”. Kulturen ska här tydligen ses som en synonym till de Helmersson kallar ”de intellektuella” som enligt honom är samma personer som står bakom ”kulturslussen”.

Jag ser inget problem i att respektera kulturen utan att blint lita på att en duktig skådespelare också är en gudabenådad arkitekt och trafikplanerare.

Benny Andersson är liksom Zlantan en väldigt rik och duktig person, men vill han börja bestämma över oss andra får han nog börja med att vinna val.

Risken är nog att det intellektuella som Helmersson är orolig ska försvinna snarast finns bland de ”teknokrater, ekonomer och politiker” (läs: ”lärare, forskare och opinionsbildare”) som han fruktar. Det vore snarare bra om vi fick se mer av dem och mindre av krönikörer, journalister och musiker i debatterna.