Sund skepsis mot fattigdomslarm

I en krönika i dagens DN Kultur förvånar sig Malin Ullgren över att "Varje försök att tala om fattigdom tas emot som en potentiell lögn". Jag tycker inte att det är konstigt.

Många av de som arbetar i offentlig sektor lever av att ta pengar från arbetare och efter visst avdrag till sig själva skicka arbetarnas pengar vidare till en behövande grupp.

(Om man dessutom kan framställa det nuvarande läget som dåligt kan man kanske få en röd regering efter nästa val och därmed ännu mera pengar till offentlig sektor.)

Därför tycker jag att det är sunt att bemöta tal om fattigdom med skepsis. Om nu inte den som talar är nöjd med att ge bort sitt eget arbete.

Många har helt enkelt mycket att vinna på kedjan problem - högre skatt - mer offentlig sektor. Inte av illvilja, utan därför att det är den lösning som är dem närmast.

Särskilt skeptisk bör man vara eftersom tidigare larm visat sig vara väldigt blufflika.

Hatet

Vi vet att de hatar oss. Vi vet att de skriver dikter om att smitta våra barn med sjukdomar. Vi vet att de lär sina barn att slå på bilder av våra politiker med påkar.

Vi vet att de skrattar och jublar när de gör det.

Det har alltid varit så. Vi som skriver lite för bra på proven och inte skrattar åt bögskämt har det alltid varit ok att hata. Vi som inte följer allsvenskan eller elitserien och som inte tycker det är ok att kommentera de kvinnliga kollegornas jeans när de just lämnat rummet.

Vi vet att de vill höja skatterna. Inte bara för att genomföra sina projekt för andras löner, utan därför att de vill minska vår frihet. De vill ha ”ekonomisk demokrati”.

Motdraget? Vi arbetar ännu hårdare, röstar, pluggar, och ber. Och om allt annat misslyckas ser vi till att ha passen redo.

Nej, utbildningsklyftorna minskar. Globalt.

Globaliseringen innebär att skillnader som förr låg mellan länder nu finns inom dem. Om vi ska mäta hur skolan utvecklas blir vi tvungna att kompensera för förändrat elevunderlag.

Egentligen minskar kunskapsklyftorna. Men då måste vi ha ett globalt perspektiv och inse att världen har kommit till Sverige. Men det vill inte Metta Fjelkner, hon vill ha mer pengar istället.

Bra, men jobbigt. Att somaliska barn inte kan läsa och skriva var lättare att blunda för när de var kvar i Somalia.