På ledarplats i dagens DN skriver Hanne Kjöller om “Läkarupproret” som samlat över 6000 underskrifter.
I korthet menar uppropsförfattarna att 90-talets vårdköer behövs för att läkarna ska få tid att göra sitt jobb på det sätt som de tycker fungerar bäst. De ogillar att deras produktivitet mäts, administrationen av mätdata, och hur produktivitet defineras. Vidare vill man ha stopp på “så kallade förbättringsarbeten” som man menar skapar större kostnader och sämre resultat.
6000 låter som en imponerande siffra eftersom det motsvarar en femtedel av alla Sveriges yrkesverksamma läkare. Sedan insåg jag att alla som vill får skriva på, vilket reducerar antalet till ungefär hälften av vänsterpartiets medlemmar.
Kjöller hänger på problemet med administrationsbördan och skriver:
Mindre och mindre tid ägnas åt de huvudsakliga arbetsuppgifterna, mer och mer åt det som någon annan med hälften så hög lön skulle kunna göra.
Om det är så här enkelt finns det ju inte så mycket att fundera på. Är mer effektivt med två assistenter än en läkare ska en läkartjänst avvecklas till förmån för fler assistenter, annars inte.
Snarare tror jag att problemet ligger i att man inte tycker om att mätas. Särskilt inte enligt andras (folkvaldas?) motstockar.
Mitt enkla råd är att göra tvärt om. Omfamna mätandet. På så sätt kan ni visa väljare, politiker, och varandra att ert sätt att arbeta (och ert sätt att mäta) är bättre.
Och nu kan jag se en läkare framför mig. I rock. Med huvudet på sned sägades “du vet nog inte vad du pratar om”. Och kanske är det så, kanske vet jag ingenting om organisationer och effektivitet.
Eller så gör jag det. Eftersom jag är ekonom.
