Lena Andersson, ABF-pristagare tidigare känd för kritik av religion och USA, framför i dag på ledarplats i DN ett kraftfullt försvar för den klassiska bidragslinjen. Huvudbudskapet är att ingen ska behöva oroa sig för att någon får mer än någon annan och att vi har hellre bör acceptera fusk än göra fuskarna ledsna.
Moderaterna har under de senaste åren visat hur lätt jobbskatteavdraget kan höja medborgarnas välfärd och motsvarat löneökningar som många annars bara kunnat drömma om, men nej – det här är naturligtvis fel sorts välfärd enligt Andersson. Riktig välfärd delas ut uppifrån via den ordentligt dimensionerad statsapparat.
För att höja den intellektuella nivån refererar Andersson till John Rawl, men när Rawls ”veil of ignorance” används på det sättet har man även lagt den fria viljan åt sidan, och i Anderssons värld verkar människor inte heller fria att ta moraliska (eller omoraliska) beslut eller att själva sträva efter att göra sitt liv bättre. Allt är istället en statisk hierarki där ingen någonsin kan göra något åt sin tilldelade plats. Världsbilden framstår som någon sorts socialdemokratiskt vuxendagis.
I övrigt förs argumentationen på ett sätt som skulle refuseras även på wikipedia (”De flesta anar...”). Vem anar?
Nej, Lena Andersson, arbetslinjen är moralisk eftersom den:
- Kräver att vi gör vårt bästa
- Belönar oss när vi hjälper oss själva och andra
- Stöttar dem som behöver stöd och hjälper dem att stå själva
