tisdag 30 juni 2009

Arbete och värdighet

Niklas Ekdahl kommer i dagens DN med en utmärkt iakttagelse kring vad han väljer att kalla en celebritetskultur. Han skriver först att:

Celebritetskulten, arbetslösheten och de psykiska problemen är uppenbart besläktade. Dels på så sätt att ungdomar mår dåligt av att inte ha en uppgift, att inte ”vara något”, dels på så sätt att många hellre går sysslolösa än accepterar ett jobb med låg glamourfaktor. Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen tar det emot att börja städa på äldreboendet.

Och fortsätter sedan:

Här finns ett växande dilemma, särskilt för unga killar som i snitt har sämre betyg i skolan än tjejerna, och dras med ännu snävare ramar för vilka jobb som matchar deras värdighet.

Men trots det utmärkta upplägget har Ekdahl tyvärr inga svar. Vi läsare står ensamma kvar med bilden av en trött kille som spenderat tonåren med att köra moppe och vill bli den nya Robinson-Robban så att han kan försörja sig som kändis-DJ.

Kanske har man skapat en situation där arbetet, dess vilkor, och dess lön har väldigt lite med den enskilde arbetaren att göra. Allt bestäms av fackpampar och slipsnissar någon stans långt borta och LAS håller den om väl tagit sig in kvar. Personlig lönesättning är en charad på samma nivå som personvalen till riskdagen. Det skulle funka att jobba, men är det ett liv jag vill ha, och hur ska jag kunna köpa en bil lik Zlatans om jag bara kör buss hela dagarna? Läs tidningarna, se på TV, vad är det som räknas?

Dessutom behövs inte arbetet som social funktion längre, kompisarna finns (i sämsta fall) på WoW och FB och jobb skulle bara störa det sociala livet. Inte skulle det ge mer pengar heller, och att plugga är ju ett skämt – utbildningspremien i Sverige är ju som bekant obefintlig.

Så, jag vet inte heller Niklas; hur ska vi kunna erbjuda värdiga arbeten åt de obildade massorna i dagens celebritetskultur? Kan vi göra det ens åt de bildade massorna? Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen.

torsdag 25 juni 2009

75000 kr för att ifrågasätta?

DN rapporterar att Ephone blir tvungna att ersätta medieindustrin med 75000 kronor i rättegångskostnader då de ifrågasatte om något brottsligt hade skett. Chefsrådman Mats Jender påpekar visserligen att det rör sig om en bedömningsfråga och att det fortfarande är möjligt att inget brott begåtts.

I en jämförelse mellan äpplen och päron kan jag inte undgå att notera att 75000 kronor enligt FIB/Kulturfront är mer än vad en genomsnittligt skadestånd för grov misshandel brukar ligga på.

Jag tycker det känns olustigt att det ska kosta avsevärda summor att ifrågasätta privata, mycket rika och mäktiga intressens rätt till husrannsakan. IPRED är fel. Medieindustri borde likt en ICA-handlare som utsatts för snatteri få anmäla den de misstänker för till polisen för utredning.

Ska vi bli tvungna att rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet också?

måndag 8 juni 2009

Tougher than Leather?

Strage är rolig och klagar på att “osnutna Stockholmsungar började bära Run-DMC-tröjor i vintras” trots att

Det syntes på barnen att de aldrig hade lyssnat på Run-DMC:s "Tougher than leather"

Det hade inte jag heller, men tack vare Spotify har jag nu hört både Run-DMC och Willie Nelsons ”Tougher than Leather”. Utan att gå till en affär som antagligen inte haft skivan, utan att ta med mig en bit plast tillbaka, och utan att betala 189 kr.

Frågan är inte att betala eller inte eftersom den frågan är felställd. Världen har gått vidare. Vänligen anpassa din affärsmodell.

"De etablerade journalisterna har inte förstått"

DN:s Henrik Brors försöker först under rubriken "De etablerade partierna har inte förstått" och därefter, lite uppsnyggat, under "EU-valet kanal för dem som vill protestera" förklara Piratpartiets framgångar med att IT-företagare scensatt kampanjen för att tjäna pengar i laglöst land och att de som röstat gjort det för att de vill få ta vad de vill utan att betala. Den första rubriken innebär en så låg nivå av analys att han bara borde skickats hem för tillnyktring.

Fundera istället på om privata företags rätt att göra husrannsakan på grumliga bevis och för ett brott som är mindre än snatteri är ett rimligt pris att betala för att Benny Anderssons barnbarn aldrig ska behöva arbeta.

måndag 1 juni 2009

Mona ägd!

Samma GM som Mona och hennes vänner i rörelsen vill kasta skattepengar efter (vård, skola, omsorg har ersatts av någon sorts Stålverk 80) är nu i konkurs, och för en gång skull kan inte ens översnälle Fredrik hålla sig:

Det var tur att vi inte lyssnade på Mona Sahlin och IF Metall och skickade in pengarna i det här konkursboet.

Alliansens kurs står oväntat fast i århundrades storm. Parti- och fackpamparna slingrar sig som maskar och säger att det naturligtvis inte var så de menade. Ägda.