Jag läser gärna DNs kulturdel. Den är välskriven och spännade, men av för mig svårbegripliga anledningar ofta även väldigt hatisk. Normalt mot Amerika i allmänhet, GWB specifikt, eller mot den nye (icke-)favoriten Johan Stael von Holstein. Idag kan man istället läsa hur Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg tillintetgör Andreas Malm på hans egen hemmaplan:
”Malm ljuger alltså ogenerat och oprovocerat...”
Jag kan inte undgå att njuta lite när makten får sig en känga.
DN skriver att McCain ”möter skepsis bland republikanska kärnväljare” vilket nästan låter som en ”Carl Rovesk” ide där det republikanska primärvalet måste vinnas på ”värderingar” i dess ytterkant. Det är sant att oberoende väljare (som inte registrerat sig som demokrater) i hög grad stött McCain i tidigare primärval, men igår vann han både DC och Maryland som båda höll ”closed primaries”. DNs defintion av republikansk kärnväljare känns om inte fördomsfull i alla fall lite konstig.
Enligt San Francisco Chronicle ansåg sig en av fem republikanska väljare i Virginia tillhöra ”den kristna högern” 2000 och två av fem beskrev sig själva nu 2008 som ” born again or evangelical Christians”. Dessa röstade övervägande på Huckabee, men det gjorde även de oberoende som röstade i det republikanska primärvalet i Virginia (som var en ”open primary”).
New York Times berättar, efter en del sifferexercis, att sju av 10 (republikanska väljare) som beskriver sig själva som konservativa skulle vara nöjda med McCain som sin kandidat. (Bara fyra av 10 skulle dock vara mycket nöjda.)
Efter förra presidentvalet pratades det en del om att det amerikanska systemets primärval belönade extrema kandidater som gick hem hos de mest rättrogna och engagerade i de båda partierna, men som sedan hade mycket svårt att nå ut till och samla hela det amerikanska folket. McCain kan vara ett bevis på motsatsen.
Karin Henriksson i SvD påpekar att medan demokraterna igår delade ut delegater i proportion till röstandel, gick alla delegater till vinnaren i republikanernas primärval – oavsett hur liten marginalen var. Det gör den demokratiska kampen annorlunda, och överför eventuellt mer makt till de superdelegater jag skrivit om tidigare.
The Independent jämför 2008 års demokratiska primärval med 1968 års och påpekar att olyckskorparna förutsäger inbördeskrig i partiet. CNN, DN och Svenskan har redan tidigare nosat upp något annat som känns väldigt 1968 – superdelegaterna, och mycket riktigt är partibossarna i år på Clintons sida på samma sätt som de var på Humphreys 1968. Även om de nu är betydligt färre, kring 20%, kommer de antagligen att kunna fälla avgörandet i augusti. Obamas hopp står kanske till samma segervind som Robert Kennedy en gång hoppades på.
CBS har gjort en liten film om superdelegaterna:
För nästan 40 år sedan, den 5:e juni 1968, vann Robert Kennedy, som inte givit sig in i valet förrän efter New Hampshire, det demokratiska partiets primärval i Kalifornien med 46% mot Eugene McCarthys 42%. McCarthy vägrade ge upp och kampen gick vidare till New York. (Vi ignorerar tillfälligt Humphrey som ställde upp på en stark maktbas, men utan att vara med i ett enda primärval.)
Bobby sköts på väg ut från hotellet efter att ha hållit sitt segertal och Nixon vann valet. 1968 verkar ha varit ett riktigt dåligt år.
Förändringens vindar sveper över Maine, DN och Svenskan. Mediabilden ger att HRC ser trött ut (kolla den här vansinnesbilden som DN använder på sin förstasida), medan Obama återigen framställs som en ny JFK. Talet nedanför är snart ett halvt århundrade gammalt, men jag har svårt att tro att Obama kommer att kunna matcha det – särskilt i innehåll.
Leif Levin skriver idag på DN Debatt att moderna väljare röstar på politiker som liknar dem själva. Inte längre på de som kan förverkliga politiska idéer, eller de som levererar ett rikt (eller bra) samhälle, utan på sina avbilder.
McCain är en krigshjälte som säger vad han tycker vare sig det är populärt eller inte, han är en tydlig idealist som står upp för höga ideal, men också en del av den politiska klassen. Någon att se upp till snarare än att identifiera sig med.
Huckabee, som just vann Kansas, hör mer hemma på main street än på wall street, läste inte på Harvard och är inte krigshjälte. Han tror (liksom 96% av väljarna och alla de andra kandidaterna) på Gud och ogillar IRS. Dessutom hör han inte till etablissemanget, utan skrattas antagligen en del åt av det fina folket i Washington. Kanske någon som man lättare kan känna gemenskap med. Dessutom är han en lysande retoriker, se t.ex. nedan hur han försvarar sin skepsis mot evolutionsteori:
På den demokratiska sidan är senator Rodham Clinton uppenbart ett elitval. Hon representerar den styrande klassen lika mycket som familjen Bush och de som röstar på henne gör det antagligen för att hon verkar kompetent och säger att hon vill göra bra saker. Barack Obama är ung, Harvardutbildad, och svart. Han lyckas vara både komptent elit och en kandidat för förändring samtidigt, men få väljare ser nog sig själva i honom. Obama är spännade.
Kanske får vi se det så här:
Jag antar att det inte bara är jag som tycker att de börjar bli väldigt trångt i mitten i Svensk politik. Lite förståelse har jag för Reinfeldt, det är lätt att dras med i kraften i Obama’s kampanj, även om man sitter här uppe vid polcirkeln:
Samtidigt borde det kanske vara dags för Fredrik att byta förebild från Bill Clintons triangulering till McCains styrka att stå för sina åsikter. Jag är glad att det finns så många bra kandidater i år.
Tre bra kandidater, och PJ Anders Linder mer eller mindre helgarderar på SVDs ledarblogg. Hans poäng är rimlig, för oss utanför USA är det viktigaste att nästa president kan driva en stark utrikespolitik och inte bara lever i W:s skugga.
Hillary verkar vara på väg till Kalifornien:
Super Tuesday känns betydligt mer spännande än Super Bowl. McCain verkar ha kopplat greppet om det republikanska primärvalet, men Mitt är inte uträknad ännu. Obama tar in på HRC i Kalifornien. Fyra relativt bra kandidater även om jag börjat störa mig på Romneys flip-floppande – han kanske skulle visa sig vara en ny Kerry?
The Economist lyfter i veckans nummer fram en av de viktigaste frågorna som nästa amerikanske president måste hantera: Iran. McCain känns stark i utrikespolitiken och är känd som någon som står för sina åsikter, även när de inte är populära, men ibland verkar han tumma lite på den diplomatiska etiketten:
Nathan Shachar skriver i sin krönika i DN om hur svårt det är att förutsäga framtiden i mellanöstern. En den lite mer tillspetsade ”påannonsen” lyfts meningen där han inte utan frustration skriver att ”I Sverige behöver man inte vara expert för att yttra sig om Mellanöstern” fram.
Det är en intressant tanke att endast experter skulle ha rätt att yttra sig, och jag antar att han menar att backa från den åsikten när han längre ner skriver att när det gäller framtiden är även Mellanösternexperter ”lika hjälplösa som den mest förvirrade amatör”, men jag kan inte undgå att ändå fundera på hur en likande argumentation skulle låta om man istället diskuterade t.ex. kärnkraft?
Naturvetenskapen gör ju helt andra anspråk på att förutsäga framtiden. Frågan om "Vilka grundämnen tror du kommer att dominera år 999999?" är långt ifrån meningslös utan hanteras relativt framgångsrikt inom den kosmologiska standardmodellen. (Väte är ett hett tips.)
Om Shachar tycker att kosmologi är meningsfullt eller inte kommer jag nog aldrig att få redan på, men jag kan inte undgå att notera att han är mycket nära att uttala sig om det.
