Bidragslinjens försvarare

Lena Andersson, ABF-pristagare tidigare känd för kritik av religion och USA, framför i dag på ledarplats i DN ett kraftfullt försvar för den klassiska bidragslinjen. Huvudbudskapet är att ingen ska behöva oroa sig för att någon får mer än någon annan och att vi har hellre bör acceptera fusk än göra fuskarna ledsna.

Moderaterna har under de senaste åren visat hur lätt jobbskatteavdraget kan höja medborgarnas välfärd och motsvarat löneökningar som många annars bara kunnat drömma om, men nej – det här är naturligtvis fel sorts välfärd enligt Andersson. Riktig välfärd delas ut uppifrån via den ordentligt dimensionerad statsapparat.

För att höja den intellektuella nivån refererar Andersson till John Rawl, men när Rawls ”veil of ignorance” används på det sättet har man även lagt den fria viljan åt sidan, och i Anderssons värld verkar människor inte heller fria att ta moraliska (eller omoraliska) beslut eller att själva sträva efter att göra sitt liv bättre. Allt är istället en statisk hierarki där ingen någonsin kan göra något åt sin tilldelade plats. Världsbilden framstår som någon sorts socialdemokratiskt vuxendagis.

I övrigt förs argumentationen på ett sätt som skulle refuseras även på wikipedia (”De flesta anar...”). Vem anar?

Nej, Lena Andersson, arbetslinjen är moralisk eftersom den:

• Kräver att vi gör vårt bästa
• Belönar oss när vi hjälper oss själva och andra
• Stöttar dem som behöver stöd och hjälper dem att stå själva

De icke konstruktiva

Reinfeldt citeras av TT:

Det finns en grupp med stort ansvar – snabbväxande ekonomier med stora utsläpp. Där sitter en grupp som inte är konstruktiv

Det är bra att han påpekar att det här inte är en fråga om rika mot fattiga. Kina och Indien kan inte bara välja att vara stora när det passar dem, ska det bli ett avtal måste de också vara beredda att avstå enkla vägar till framtida tillväxt.

Det kanske är dags för tredje världen att växa upp – om man nu verkligen vill bli tagna på allvar.

En rimlig diskussion om samhällets förändring

Lena Andersson skriver idag på DN Opinion kanske det mest intelligenta om den svenska samtiden samtiden som jag läst på länge. Det måste finnas en väg någonstans mellan burka och analsex, och som Andersson under titeln Beröringsskräck skriver:

Det kan inte hjälpas ifall Jimmie Åkesson tycker samma sak.

Ett samhälle är alltid i förändring. Det är bra. Vi måste hitta ett vettigt sätt att diskutera vart vi är på väg och varför. Kanske är Anderssons tonläge rätt riktning. Kanske finns det fortfarande intellektuella i Sverige.

Filmhattar till alla!

P-vakter i Malmö ska enligt DNs kompisar allt om motor börja ha kamera i mössan:

Tanken är att filmsekvenserna ska sparas och kunna användas som bevis i samband med polisanmälningar och eventuella rättegångar

Ett annat alternativ skulle kunna vara att vara artiga och lyhörda i sin kommunikation med medmänniskorna. Eller så kan vi alla börja ha filmhattar på huvudet.

Onödiga unga män

Jag vet inte om unga kvinnor har ett givet stöd från samhället som Johan Wennström hävdar i dagens svenskan, men om jag inte minns fel begår unga män fler självmord än unga kvinnor. Min känsla är att samhället inriktar sig på att stötta unga kvinnor och på att ”hantera” unga män.

Kanske är skillnaderna mellan könen under de sena tonåren så stora att jämförelser är meningslösa. Jag minns att jag i den åldern tyckte regler som ”han 23, hon 18” på krogarna var fasansfullt orättvisa. Kanske kände vi oss utestängda från samhället. Hade vi blivit insläppta hade vi ändå inte haft råd med något, och ingen hade bjudit oss på drinkar – så regeln i sig var nog inte problemet.

Hur ska en 19-årig kille hitta mening och status utan att upplevas som arg eller farlig? Krogen och universiteten föredrar kvinnor. Om du inte redan nått eliten är du för gammal för sport. Arbete förändrar egentligen vare sig din inkomst eller livssituation – dessutom är det svårt att hitta något.

Vill vi att de unga männen bara ska sluta tvätta håret och börja spela dataspel dygnet runt? Det skulle ju åtminstone göra dem mindre farliga.

Pengar och ära

En vän sammanfattade för ett par år sedan mänskliga drivkrafter mycket koncist:

Man gör något för att få antingen pengar eller ära

Kanske är det så livet blir här uppe på behovspyramidens övre delar. Samhället erbjuder mat, husrum, utbildning, och säkerhet till ledans gräns. Tristessen blir total. De unga kriminella killarna pratar om att de vill ha respekt, men det finns väldigt lite respekt att få.

Ett (vanligt) jobb ger knappast, som Ekdahl tidigare påpekat, vare sig pengar eller ära i någon rimlig utsträckning. Thomas Gür pekar också han på problemet, men saknar lösningar.

Kanske är frågan för stor. Vad kunna skulle ge mening åt tillvaron?

Kanske är männens liv i Sherry S Teppers The Gate to Women's Country ett bättre val? Jag vet att det är feministisk eko-fantasy/SF, men männens liv utanför bokens normala samhälle verkar innehålla gemenskap, ära och fester. Jämfört med att bara vara överflödigt vore det kanske inte det sämsta?

Wikipedia vs SvD?

Wikipedia är inte enkelriktat, där kan en elev inte bara läsa utan också dela med sig av texter om viktiga ämnen och på många språk, få konstruktiv feedback, och bli publicerad till en global publik. Som alternativ till att få sitt kunnande bedömt av en lärares personliga åsikter om rätt, fel, och NPOV känns det ganska tilltalande tycker jag.

Svenska skolböcker skulle som bekant inte nå upp till (engelska) Wikipedias högt ställda krav, så det är nog dags att kliva ner från sina höga hästar.

Dagens barn växer upp med reklam-TV. De vet att alla källor måste granskas kritiskt. Så även svenskans ledarsida.

Ramadan i Gottsunda

Liksom förra året brinner Gottsunda under ramadan. I år även bildligt. För mig som utomstående verkar det inte särskilt muslimskt att försöka bränna ner sitt eget bad, så vad är det som händer egentligen?

Det är dags att dra en linje här. Medborgarna i Gottsunda har samma rätt som alla andra att få leva i ett tryggt och fungerande samhälle. Det kanske är dags att skicka hem dialogpoliserna och plocka fram batongen.

Tack Cordelia!

Cordelia Edvardson, fånge A 3709 från Auschwitz, sätter i dagens SvD ner foten där den ska stå. Aftonbladet är fega och inkompetenta. De missbrukar våra grundläggade friheter för att sprida hat och sälja lösnummer.

Aftonbladet förtjänar bara förakt.

Det är inte gratis...

DN skriver på ledarplats om de förändringar som tidningsbranschen just nu genomgår. Ingen nämner elefanten i rummet.

Media kan inte granska media eftersom media är media. Därför kommer det också att vara jättesvårt för en ledarredaktion på en utmärkt tidning som DN att analysera sin egen situation utifrån. Det blir lite som när bilarbetarna i Trollhättan pratar om hur bra allt går, det är bara resultaten som saknas, men ändra något radikalt behövs nog inte.

Låt mig klargöra två saker:

1. Det är inte gratis när jag tittar på SVT. Det är betalat via licenspengar.
2. Det är inte gratis att titta på dn.se. Jag måste stå ut med reklam.

DNs webb har vad många andra bara kan drömma om. En sajt som jag (och hundratusentals andra) dagligen och med intresse går in på. Om de inte klarar av att göra pengar av vårt intresse så är det antagligen affärsmodellen det är fel på. (Personligen prenumererar jag också, men det spelar ingen roll.)

Itunes (store?) som i texten nämns som ett föredöme är 2005 år lösning. 2009 föredrar jag som konsument Spotify. Spotinews skulle ge mig (nästan) hela världens nyheter för 99 kr i månaden, eller kostnadsfritt om jag står ut med reklambanners.

Precis som idag alltså.

10% förtidspensionärer?!

I dagens DN hittar jag följande fantastiska information:

Försäkringskassan räknar med att dagens andel om nästan tio procent av befolkningen med förtidspension sjunker till sju procent 2012.

Tio procent av befolkningen anser sig vara så sjuka att de vill bli försörjda av oss andra resten av livet! Siffran är helt uppenbart orimlig. Det här är alltså människor som efter två och ett halvt års rehabilitering är för sjuka för att t.ex. arbeta deltid i ett call center ett par timmar om dagen. Någonsin.

Vänsterbloggarna går naturligtvis i taket över att inte fler ges förtidspension. Jag säger som facket sa innan makten korrumperade dem: "gör din plikt, kräv din rätt".

Mer pengar och färre krav?

Dagens huvudledare i DN innehåller följande underbara slutsats:

... i dagens läge är det viktigaste att universitet och högskolor får mer resurser och större självständighet.

Vilken (offentlig) verksamhet vill inte ha mer resurser och större självständighet? Särskilt om man även slipper ökade krav på resultat?

Forskning behöver som all annan verksamhet ledning och styrning. Den kollegiala friheten fungerar bara till en viss gräns – få forskare orkar sitta i fikarummet och föreslå att kollegans grupp borde läggas ner (och dess medlemmar göras arbetslösa) eftersom de publicerar för lite och faktiskt är ganska kass. Även när det är sant.

Skattebetalarna förtjänar att få bästa möjliga forskning för sina pengar. ”Peer review” kan vara bra att styra efter, men målen bör sättas och ledningen utövas på annan plats.

Kanske är det så att forskarvärlden tvivlar på Reinfeldt (civilekonom) eller Sahlin (samhälsvetenskapligt gymnasium) med ministrar kan leda forskning på ett bra sätt? Särskilt om man har definierat bra som mer pengar och mindre krav.

Utbud och efterfrågan på hyresmarknaden

På en fri marknad, när utbud och efterfrågan inte möts, regleras priset tills de möts. Om de officiella priset artificiellt inte tillåts öka när så krävs måste den del som saknas ändå betalas. Med socialt kapital, pengar under bordet, eller för de som inte har något annat men ändå vill hyra en lägenhet – med kötid.

Kötid blir alltså en egen låtsasvaluta i vilken tillgångar sakta skapas för den som kan planera sitt boende i vad DN idag skriver har minskat till sju år i Stockholm. På den svarta marknaden kan man sedan byta den mot vanliga pengar när någon vill flytta till nytt jobb i Stockholm. Marknaden fungerar fortfarande, det är bara politikerna som har infört en ny valuta.

Att anpassa reglerna lite till verkligheten, som Rikard Westerberg skriver, är nog bra, men riktigt spännande vore om man vågade beskriva de mål som svensk hyresreglering är tänka att ha, definiera mätetal för hur väl de uppfylls, och till väljarna redovisa sin framgång varje år. Om inte annat eftersom det vore skönt att se olika mål från alliansen och de rödgröna.

Ansvaret för trångboddheten

Under signerat i SvD tar Sanna Rayman upp problemet med trångboddhet i vad hon faktiskt kallar invandrartäta områden. Idag handlar det inte om det problem som uppstår när man naturligtvis låter sin bror med familj flytta in, oavsett hur lite plats man har, när han just lyckats fly från kriget, utan den trångboddhet som kommer av att man helt enkelt är en stor familj med många barn.

Rayman menar att byggnormer och arkitekters prioriteringar måste ses över för att fler stora lägenheter ska skapas i Rinkeby, Rosengård och Tensta. Jag menar att det här är plantänkande och social ingenjörskonst av värsta slag. På en fri marknad skulle de stora etagelägenheter som hon söker uppstå samtidigt som behovet av dem.

Med mer frihet skulle alla, oavsett bakgrund, kunna ta större ansvar för att familjens bostadsplanering följer familjestorleken. Inga klåfingriga byråkrater med fickorna fulla av skattepengar skulle heller kalla en familj trångbodd för att barnen, likt Madicken och Lisabet, delar rum.

Personligt ansvar, personlig frihet, och rätten att forma sitt eget liv är viktigare än byggnormer. Jag trodde Svenska Dagbladet och jag var ense där, men den socialkonservativa lockelsen och viljan att lägga folks liv till rätta kan tydligen bli alltför stark ibland.

DN på en marknad i förändring

På ledarplats i dagens DN skriver Johannes Åman om "Gratiskulturen" och vad han tror är en kommande tidningsdöd. Först kan jag inte låta bli att notera att han redan i inledningen, i en text som är tänkt att handla om hur man i framtiden ska kunna ta betalt för journalistik "av hög kvalitet", använder sig av faktabehandling som knappast skulle godtas på Wikipedia ("de flesta journalister" mot "de mest ideologiska nätentusiasterna".)

Det som verkligen överraskar och fångar min uppmärksamhet kommer längre ner där Åman skriver:

"Skulle nyhetsbranschen agera samordnat eller i alla fall ungefär samtidigt kan dynamiken bli en annan. Alternativen för den nyhetsintresserade surfaren blir då så mycket sämre att betalningsviljan ökar."

Det är tydligt att tron på marknaden och dess destruktiva skapande ibland får ge vika för mer närliggande intressen, även på DNs ledarredaktion. Med sina politiska kontakter kan man säkert sätta konkurrenslagen ur spel för något som samhällsviktigt som en mediestruktur från 1800-talets andra hälft.

Kampen mot tristessen

Fulla och uttråkade bestämmer sig några killar kring 20 för att surfa biltak genom sommarnatten. Sen dör de.

I en feminiserad modern verklighet kan det vara svårt att hitta ett liv värt att leva. De stora, rättfärdiga krigens tid är över, motorcyklar är för 50-plussare, och samhället tycker mest att du borde städa på ålderdomshemmet. Jackass är de sista rebellerna.

Stärk demokratin!

På insändarsidorna i UNT pågår en underlig men skrämmande debatt mellan rättmätigt oroliga småbarnsföräldrar och någon sorts lallande tycka-synd-om-tant. Killar med aggressivitetsproblem, upp till 20 år gamla, ska med mycket tveksamma metoder (artikel i samma tidning) behandlas mitt bland barnfamiljerna.

Hårt arbetande medborgare och skattebetalare får se värdet på sina villor halveras och tryggheten i sina barns uppväxt raseras. De kommer inte ens har råd att flytta därifrån.

Jag tycker vi ska stärka den lokala demokratin. Om Faringe Kyrkby inte vill ha ett hvb-hem ska Faringe Kyrkby inte behöva ha ett.

Arbete och värdighet

Niklas Ekdahl kommer i dagens DN med en utmärkt iakttagelse kring vad han väljer att kalla en celebritetskultur. Han skriver först att:

Celebritetskulten, arbetslösheten och de psykiska problemen är uppenbart besläktade. Dels på så sätt att ungdomar mår dåligt av att inte ha en uppgift, att inte ”vara något”, dels på så sätt att många hellre går sysslolösa än accepterar ett jobb med låg glamourfaktor. Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen tar det emot att börja städa på äldreboendet.

Och fortsätter sedan:

Här finns ett växande dilemma, särskilt för unga killar som i snitt har sämre betyg i skolan än tjejerna, och dras med ännu snävare ramar för vilka jobb som matchar deras värdighet.

Men trots det utmärkta upplägget har Ekdahl tyvärr inga svar. Vi läsare står ensamma kvar med bilden av en trött kille som spenderat tonåren med att köra moppe och vill bli den nya Robinson-Robban så att han kan försörja sig som kändis-DJ.

Kanske har man skapat en situation där arbetet, dess vilkor, och dess lön har väldigt lite med den enskilde arbetaren att göra. Allt bestäms av fackpampar och slipsnissar någon stans långt borta och LAS håller den om väl tagit sig in kvar. Personlig lönesättning är en charad på samma nivå som personvalen till riskdagen. Det skulle funka att jobba, men är det ett liv jag vill ha, och hur ska jag kunna köpa en bil lik Zlatans om jag bara kör buss hela dagarna? Läs tidningarna, se på TV, vad är det som räknas?

Dessutom behövs inte arbetet som social funktion längre, kompisarna finns (i sämsta fall) på WoW och FB och jobb skulle bara störa det sociala livet. Inte skulle det ge mer pengar heller, och att plugga är ju ett skämt – utbildningspremien i Sverige är ju som bekant obefintlig.

Så, jag vet inte heller Niklas; hur ska vi kunna erbjuda värdiga arbeten åt de obildade massorna i dagens celebritetskultur? Kan vi göra det ens åt de bildade massorna? Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen.

75000 kr för att ifrågasätta?

DN rapporterar att Ephone blir tvungna att ersätta medieindustrin med 75000 kronor i rättegångskostnader då de ifrågasatte om något brottsligt hade skett. Chefsrådman Mats Jender påpekar visserligen att det rör sig om en bedömningsfråga och att det fortfarande är möjligt att inget brott begåtts.

I en jämförelse mellan äpplen och päron kan jag inte undgå att notera att 75000 kronor enligt FIB/Kulturfront är mer än vad en genomsnittligt skadestånd för grov misshandel brukar ligga på.

Jag tycker det känns olustigt att det ska kosta avsevärda summor att ifrågasätta privata, mycket rika och mäktiga intressens rätt till husrannsakan. IPRED är fel. Medieindustri borde likt en ICA-handlare som utsatts för snatteri få anmäla den de misstänker för till polisen för utredning.

Ska vi bli tvungna att rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet också?

Tougher than Leather?

Strage är rolig och klagar på att “osnutna Stockholmsungar började bära Run-DMC-tröjor i vintras” trots att

Det syntes på barnen att de aldrig hade lyssnat på Run-DMC:s "Tougher than leather"

Det hade inte jag heller, men tack vare Spotify har jag nu hört både Run-DMC och Willie Nelsons ”Tougher than Leather”. Utan att gå till en affär som antagligen inte haft skivan, utan att ta med mig en bit plast tillbaka, och utan att betala 189 kr.

Frågan är inte att betala eller inte eftersom den frågan är felställd. Världen har gått vidare. Vänligen anpassa din affärsmodell.

"De etablerade journalisterna har inte förstått"

DN:s Henrik Brors försöker först under rubriken "De etablerade partierna har inte förstått" och därefter, lite uppsnyggat, under "EU-valet kanal för dem som vill protestera" förklara Piratpartiets framgångar med att IT-företagare scensatt kampanjen för att tjäna pengar i laglöst land och att de som röstat gjort det för att de vill få ta vad de vill utan att betala. Den första rubriken innebär en så låg nivå av analys att han bara borde skickats hem för tillnyktring.

Fundera istället på om privata företags rätt att göra husrannsakan på grumliga bevis och för ett brott som är mindre än snatteri är ett rimligt pris att betala för att Benny Anderssons barnbarn aldrig ska behöva arbeta.

Mona ägd!

Samma GM som Mona och hennes vänner i rörelsen vill kasta skattepengar efter (vård, skola, omsorg har ersatts av någon sorts Stålverk 80) är nu i konkurs, och för en gång skull kan inte ens översnälle Fredrik hålla sig:

Det var tur att vi inte lyssnade på Mona Sahlin och IF Metall och skickade in pengarna i det här konkursboet.

Alliansens kurs står oväntat fast i århundrades storm. Parti- och fackpamparna slingrar sig som maskar och säger att det naturligtvis inte var så de menade. Ägda.

Progressiv, revolutionär liberalism passar inte på DNK

Friheten är liberalismens, och så också revolutionen – särskilt i ett resonemang som tar sin början i Frankrike. Socialismen vill ge oss andra herrar, men inte befria oss. Därför känns det som totalt nyspråk när Kajsa Ekis Ekman i DN under rubriken Språkstöld (!) angriper en blandad ”höger” för att inte godta sin roll som icke progressiv och maktbärande elit – särskilt i jämförelse med den svenska socialismen.

Nyspråket uppkommer snarare när socialister vill monopolisera samhällsförändring, och påstå att om ni bara lämnar över all er frihet till Partiet så ska ni få lagom utportionerad lycka tillbaka. Den som fått en hyresrätt tilldelad av ”allmännyttan” (rörelsen/partiapparaten) är enligt den logiken friare än den som äger sitt eget boende.

Den som beskattas tungt för att Bo Ringholm ska få åka på fotboll i privatjet från partimöten glömmer inte så lätt vilka herrar man har över sig.

Om man har tillgång till landets största kultursidor för att föra ut sitt budskap, och då ändå väljer att skriva i linje med den klassiska svenska maktelitens huvudfåra, kan man inte på allvar hävda att den talar för annat än bevarandet av privilegier. Det läskiga är att jag tror att Ekman är uppriktig - hon tror att ”vi” skulle vara friare under Sahlin och Lundby-Wedin.

Ta dig i kragen Malin!

Under en rubrik om att klyftorna ökar intervjuar DN Malin Bladin i Sandviken. Hon uppbär socialbidrag, har tråkigt, och ”gör absolut ingenting”. Inte konstigast i världen kanske, Malin har bara några ströjobb som städare bakom sig och verkar aldrig riktigt kommit in på arbetsmarkanden. Eftersom situationen enligt artikeln är ganska ny för henne antar jag att hon har kunnat kryssa mellan olika aktiviteter och ersättningar innan systemet stramades upp.

Därefter kommer det som jag tycker är både hemskt och provocerande:

”Hon skulle vilja jobba med barn men har ingen utbildning för det. Hon kan tänka sig att sätta sig på skolbänken men inte att ta studielån.”

Sverige är ett av världens mest generösa länder i det att högklassig utbildning är gratis, och att förmånliga studielån erbjuds alla som behöver dem. Erbjudandet ligger framför dig på bordet. Om du tröttnat på att göra ”absolut ingenting” på skattebetalarnas bekostnad är det bara att säga till.

Ta tag i ditt liv Malin! Du är ingen krukväxt! Lev dina drömmar! Börja plugga!

Eller som Dolly hade sagt:

"There's a better life
And you think about it don't you?"

1984 på riktigt

Om vi för att försvara friheten mot terrorism måste överge den har vi naturligtvis förlorat. 2003 års lag om elektronisk kommunikation visar vilka vi en gång var, Ipred och den nya datalagringslagen pekar oss mot en framtid i sann Orwellsk anda.

Svenskan rapporterar om hur enskilda står emot och inte vill vara med i övervakningssamhället utan fortsätta följa de gamla lagarna som skyddade individen, men snart har väl staten, kapitalet och media krossat även Karlung.

Hur blev det så här?

DN refererar (s) utan analys...

DN publicerar idag en ganska konstig artikel om Vårdval Stockholm. Konstig i första hand eftersom den bara verkar vara ett referat av en socialdemokratisk rapport. Jag är ett fan av gammelmedia, särskilt när man gör det som man är bäst på – fördjupande analyser av makten och samhället, men vad är det här? Har reflexen att föra ut det gamla maktpartiets budskap till massorna tagit över, eller har man inte tid att analysera och problematisera det man läser?

Att socialdemokraterna föredrar socialdemokratisk politik, gärna ser ett socialdemokratiskt maktinnehav, och kommer att publicera texter för att utmåla det nuvarande styret som ”orättvist” kan inte vara någon överraskning för någon. Möjligen är ordvalet ”groteskt” intressant här, antingen har oppositionslandstingsrådet Dag Larsson verkligen upptäkt något ”oerhört upprörande”, eller så vill han bara skrika högt för att synas i media. Det går tyvärr inte att läsa sig till vilket genom att läsa artikeln.

Nu till innehållet:

• Arbetsbelastningen i Rinkeby bedöms ha ökat med 43%. Från vad? Hur bedöms det? Om personalstyrkan har halverats borde väl arbetsbelastningen (per person) har fördubblats? Eller har folk valt att ta sig till andra vårdcentraler som de tycker är bättre skötta? Eller satt var fjärde person där och rullade tummarna innan vårdvalsreformen? En utmärkt möjlighet till fördjupande analys. (Jag ser nu i texten att patientantalet var konstant. Betyder det att man nu fått bort 25% ”waste” ur sina processer? Det är ju i så fall föredömligt och värt en egen artikel.)
• ”Den medicinska säkerheten hotas”. Kanske det. Å andra sidan är det varje läkarutbildads rockärmsess, det går nämligen inte att syna om du inte är läkare själv, och även om du skulle vara det har du väldigt lite att vinna och mycket att förlora på att ge dig på en kollega för att skydda anonyma skattebetalare eller politiker som du kanske inte ens gillar. Återigen, här skulle man kunna gräva.
• Dag Larson vill ha mer pengar till ”socioekonomiskt utsatta områden”. Kanske rimligt då han är socialist, men knappast acceptabelt om man tror att alla medborgare ska ha lika tillgång till och rätt till vård. Hur mycket längre tycker Dag Larson att man ska vänta för att få en tid på vårdcentralen om man bor i villa?
• ”Kroniskt sjuka och patienter med stort vårdbehov får stå tillbaka för korta besök med friskare patienter”. Ja, är det inte det som blir resultatet om man satsar på förebyggande vård?