En vän sammanfattade för ett par år sedan mänskliga drivkrafter mycket koncist:
Man gör något för att få antingen pengar eller ära
Kanske är det så livet blir här uppe på behovspyramidens övre delar. Samhället erbjuder mat, husrum, utbildning, och säkerhet till ledans gräns. Tristessen blir total. De unga kriminella killarna pratar om att de vill ha respekt, men det finns väldigt lite respekt att få.
Ett (vanligt) jobb ger knappast, som Ekdahl tidigare påpekat, vare sig pengar eller ära i någon rimlig utsträckning. Thomas Gür pekar också han på problemet, men saknar lösningar.
Kanske är frågan för stor. Vad kunna skulle ge mening åt tillvaron?
Kanske är männens liv i Sherry S Teppers The Gate to Women's Country ett bättre val? Jag vet att det är feministisk eko-fantasy/SF, men männens liv utanför bokens normala samhälle verkar innehålla gemenskap, ära och fester. Jämfört med att bara vara överflödigt vore det kanske inte det sämsta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar