Inte fint att vara duktig i Sjöbo

De har problem i Sjöbo. Med studieresultaten den här gången. Många av eleverna är inte intresserade av att studera och gör sitt bästa för att trakassera dem som vill arbeta hårt för att skapa sig en framtid.

Debatten verkar fokusera på vems ansvaret är, men jag är inte säker på att det är så viktigt. Skolan borde vara ett erbjudande och det viktigaste borde vara att skydda dem som vill läsa från snuskastare, bråkstakar och klantskallar. Ett rättvist samhälle bör eftersträva att ge samma möjligheter och inte fokusera för mycket på resultatet.

Att rektor Lars Falk är tydlig med att det inte är mer resurser som krävs hedrar honom. Han har ett attitydproblem på sin skola och han vet om det. Men, kanske är det inte bara hans skola, kanske är det här ett problem för Sverige som helhet? (Nej, det finns som bekant i princip inga nyanlända invandrare i Sjöbo att skylla skolans resultat på.)

Sverige plågas som helhet av låg utbildningspremie och stora svårigheter för den som vill arbeta sig till ett gott liv. Att tjäna ordentligt med pengar på annat sätt än lotterivinster är suspekt. Kanske är det här problemet ligger? Sjöbobarnen känner bara av samhällets incitamentsmodell och anpassar sig.

Socialdemokraten Eva Rundkvist jämför undervisning med en Volvofabrik och menar att man inte visat eleverna tillräcklig respekt. Nja, barn är inte bilar och respekt måste man förtjäna säger jag.

“A President Like My Father”

JFKs dotter Caroline uttalar på starkast möjliga sätt sitt stöd för Barack Obama, och Ted Kennedy är också tydlig i sitt stöd. JFK var också den jag tänkte på första gången jag såg klippet nedanför. JFK, Martin Luther King och "Bartlet for America".

Men, det är faktiskt inte sextiotal längre, politik handlar inte bara om att vilja, och jag är osäker på hur långt hopp och inspiration faktiskt kan ta oss om det inte backas upp av något mer. Sofia Nerbrand förklarade i dagens SVD varför.

Fredde och Mona kommer aldrig att jämföras med JFK.

Smart och dumt om fildelning

The Economist påpekar i numret från den 10:e januari att 2007 var ett uselt år för skivindustrin. Inget nytt med det, mediebolagen tror sig slåss för sin överlevnad (och gör det till viss del antagligen också) och gör allt de kan. Ibland är det nästan så att jag tror att de är mer intresserade av att försöka återgå till 80-talet än att anpassa sig till en ny verklighet. Om det inte blir dumlagstiftning av alltihop borde nya lösningar dyka upp, just som the Economist skriver i sin korta men utmärkta text, men det mest slående är ändå den återberättade historien från 2006 om när skivbolagshöjdarna bjudit in lite kids för att bättre förstå framtiden:

”At the end of the session the EMI bosses thanked them for their comments and told them to help themselves to a big pile of CDs sitting on a table. But none of the teens took any of the CDs, even though they were free.”

Skivbolagen är tyvärr inte de enda som lever i det förgångna. ”Socialistisk fildeling” är faktiskt en av de dummaste idéer jag hört: I korthet går det ut på att staten ska ta kontroll over vilken musik vi ska lyssna på genom att skatterna höjs för att bidrag ska kunna delas ut till musiker ”enligt en lämplig algoritm, där popularitet vägs mot kvalitet, på det sätt som demokratiska instanser har fastställt”.