lördag 14 augusti 2010

Den hatiska vänstern

Det har förvånat mig hur hatiska vänstersympatisörer ofta är. Hur man väljer personangrepp och slagord där en intellektuell debatt skulle vara det civiliserade alternativet. Alltför ofta ligger diskussionen på nivån:

Så du röstar på dum-Alliansen!? Du tycker alltså att fattiga ska kastas ut på gatan så att bara de som betalat ska få plats på sjukhusen!? Som i USA!

Obildat och aggressivt. Naturligtvis går det även igen i rörelsen som organisation. Som både Expressen och Svenskan beskriver trycks nu massiva resurser in i en negativ kampanj där Allianspolitiker visas uppochner och kallas ”megafel”.

Jag vet i alla fall vilka jag INTE vill ska leda Sverige.

Frihet är det bästa ting

Utan frihet finns ingen trygghet. Om du är beroende av byråkraters godtycke och att politiker inte ändrar bidragsreglerna efter de senaste opinionsvindarna kan du aldrig vara trygg. Särskilt om du inte vill leva i samhällets mittfåra.

Lena Anderson förstår verkligen inte värdet av frihet. I dagens ledarkolumn (som nästan är en hel sida) i DN beskriver hon en världsbild där ”kultur som bas för samhälle och medborgare” endast fungerar om pengarna först filtreras genom en statlig byråkrati innan de når kulturskapare.

90% av Sveriges kulturutövare verkar ha blivit bidragsknarkare. Istället för att ligga nära publiken, har man inriktat sig på att vara bidragsutdelarna till lags. Sedan skriker man rakt ut (gärna om demokratins undergång) om någon vill omfördela resurserna, eller ännu värre – ge makten tillbaka till medborgarna.

Jag har skrivit om Anderssons underliga dragning till planekonomi tidigare, men det blir bara konstigare och konstigare:

”I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet.”

Ja naturligtvis, men vad frågan handlar om är om staten ska se till att alla har det drägligt eller om den ska gå vidare och även reglera att ingen har det annorlunda än någon annan. Vill man gå vidare där förstår jag varför man vill ha en stor stat och hatar frihet.

tisdag 3 augusti 2010

Identitetspolitikens särintressen talar

En av alla de grupper som lever på att representera folk baserat på religion eller etnicitet reagerar idag naturligtvis hårt på integrations- och jämställdhetsminister Sabunis förslag att människor ska bemötas som individer istället för att kommuniceras med via företrädare.

Yasri Khan, förbundsordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, skriver:

Etniska och religiösa organisationer bidrar till spridning av gemensamma värderingar och stärker individer. De kopplar ihop människor från olika bakgrunder...

Goddag yxskaft? Khan verkar helt enkelt inte förstå något problem med den enklavisering som Sabuni menar att identitetspolitik leder till.

När svenskar för över hundra år sedan flyttade till Amerika togs de inte emot av representanter från samma statskyrka och klassamhälle som de just flytt ifrån. Det var bra.