Väderkvarnsjakt i DN

Lena Andersson vill gärna att alliansen ska vara onda och socialdemokraterna goda. Därför väljer hon att på ledarplats i dagens DN feltolka ”nånannanism” till att betyda egoism och göra det till en moderat dygd. Om det beror på illvilja eller inkompetens får nog var och en försöka förstå själv, men så många andra tolkningsalternativ ser jag inte.

Att försöka förstå sina ideologiska motståndare och ta dem och deras åsikter på allvar krävs för att möjliggöra en rimlig debatt. Att istället först tillskriva dem åsikter de inte har och därefter frenetisk angripa det spöke man själv just skapat är nära nog meningslöst. Den ”stämning” (för att använda Anderssons ord) av väderkvarnsjakt som då skapas är inte konstruktiv.

Längre ner i texten menar Andersson att samhället förblir orättfärdigt eftersom:

De som har kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital klarar sig även om de hoppar av skolan efter nian; de tar sig igenom universitetskurserna också utan läshuvud, och de med begåvning förstår hur de ska förvalta den i stället för att slarva bort den på strunt och overksamhet.

Jag tycker inte att det viktiga är att de med ”kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital” lätt ska kunna misslyckas utan att vi alla, oavsett bakgrund, ska kunna lyckas.

Angående nånannanismen: Det är mitt ansvar att min nästa får det bättre. Ett av sätten som jag tar det ansvaret på är genom att rösta på alliansen.

Realpolitikens hårda prioriteringar

Hans Bergström skriver idag på DN debatt om svensk invandringspolitik. Hans irritation mot dem som ägnar sig åt drömmande istället för realism är påtaglig, och jag måste nog ge honom rätt i att den kritik som riktats mot Bildt och Billström efter wikileaksavslöjandena varit väl populistisk.

Bergström slänger iväg en rejäl bredsida med ett innehåll som kanske är vanligare i hans nya hemland än i gamla Sverige:

Detta är också i grunden vad en ohelig politisk allians vill. Illegala invandrare benämns med en eufemism ”papperslösa”. Hela världen ska få komma och bo i Sverige och ska också få gratis sjukvård här. Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater – de förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier.

I sak har han dock rätt. På sikt kan vi inte erbjuda både fri invandring och fri sjukvård.

Nätneutralitet för information och elektricitet

Erik Hörnfeldt på 3 gillar inte att kunderna hittar nya sätt att använda sina mobila bredbandsabonnemang på:

– Att använda ip-telefoni är som att tjuvkoppla elmätaren hemma.

Nej att köra Skype är inte som att ”tjuvkoppla elmätaren”, det är som att använda en värmepump istället för direktverkande el.

Om avregleringen fungerar kommer framtidens abonnemang tillhandahålla skickande av bitar i olika mängd. Vad jag gör med mina bitar har inget med mitt abonnemang att göra, lika lite som mitt elbolag lägger sig i vad jag använder strömmen till.

Jag hoppas verkligen att marknaden kommer att fungera och att framtiden kommer att belöna de aktörer som väljer att förändras med utvecklingen.

Kanada är inte rasistiskt (tror jag)

Det första jag noterar när jag läser sverigedemokraternas inbjudan till kohandel på svenska dagbladets brännpunkt är att jag har sett den här typen av reglerad invandring tidigare. Kanada har ett poängsystem där jag genom relevant utbildning, ålder, språkkunskap och familjeförhållanden kan kvalificera mig för immigration. Jag har aldrig upplevt Kanada som rasistiskt.

Ett poängsystem som hanterar nuvarande, tydligen havererade, arbetskraftsinvandning och även tar hänsyn till sökandes relation till Sverige behöver inte vara fel. Det kanske skulle kunna göra det lättare för folk som studerat här att stanna kvar och arbeta efter examen.

På SDs officiella riskdagsblogg verkar ”ansvarsfull invandringspolitik” dock ha ersatts med ”begränsad anhöriginvandring”.

Undrar hur ett sverigedemokratiskt poängsystem skulle se ut.

Lammhult möter Handels

P J Anders Linder återger i dagens söndagskrönika i svenskan delar av vad Jens Spendrup talade om på årets Möbelriksdag i Lammhult:

Han berättade om en gästföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm, där professorn tagit honom åt sidan i kaffepausen och sagt att de här studenterna nog inte var så intresserade av allt det här om att driva eget. De vill inte bli företagare, förklarade professorn, utan de vill bli tjänstemän i finansvärlden; de vill bli rika. Det är ingen rolig inställning, menade Spendrup, och där hade han Möbelriksdagen med sig.

Man kan naturligtvis notera att Jens Spendrup är åtminstone tredje generationens Spendrup i familjeföretaget. Det hade varit mer överraskande om han valt finansvärlden för sin karriär. För den som är född i rikedom kanske det oberoende som en ordentlig hög fuck-off-pengar kan ge är väldigt abstrakt, men jag tror att handelsstudenterna har gjort sina beräkningar på ett rimligt sätt.

En genomsnittlig svensk VD tjänar strax över 900.000 svenska kronor om året medan genomsnittslönen på Goldman Sachs ligger på knappt 4 miljoner per år. (Nyutexaminerade kan dock tjäna så lite som 1,5 miljon sitt första år.)

Handelskidsen vill tjäna pengar istället för att leka företag. Ingen rolig inställning tycker man i Lammhult. Nähä.

Upsala är bäst! (och måste förbli det)

Tidigare socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson, numera gästprofessor ibland annat i Uppsala, menar i dagens DN att det är fel att svenska universitet numera tar ut en terminsavgift av studenter från länder utanför EU och norden. Att nya stipendier, finansierade av svenska staten, instiftats hävdar Eliasson är otillräckligt.

Vi måste "åtminstone sänka avgifterna" skriver han vidare i en argumentation som jag tycker mig kunna sammanfatta med det här citatet:

En miljon kronor för en avslutad utbildning är astronomiska belopp också för oss svenskar. Det motsvarar vad många välrenommerade universitet i USA skulle ta ut.

Min åsikt är att Uppsala är och måste förbli ett första klassens universitet. Jag är ledsen att en gigant som Eliasson inte verkar dela den övertygelsen, men det är ingen anledning för oss andra att nöja oss med medelmåttig högre utbildning i Sverige.

I nuläget erbjuder t.ex. indiska konsulter presumtiva studenter som inte kommer in på de lokala toppuniversiteten tjänsten att, för en mindre summa, söka alla gratisutbildningar i västvärden. Resultatet blir, förutom överbelastade antagningsavdelningar, att våra universitet fylls av studenter som inte kommer in någon annan stans.

Kanske är det så att Eliasons idealbild fungerar i hans föreläsningar, men på en hårt pressad ingenjörsutbildning är det antagligen få som gärna tar med en gruppmedlem som inte behärskar engelska i sin arbetsgrupp. Kvaliteten måste upprätthållas och studenter som inte håller måttet måste, oavsett anledning och ursprung, underkännas.

En sista blick på citatet får mig också att fundera på om Eliasson inte fallit i en klassisk, socialdemokratisk ”skattepengar är gratis” tankefälla.