Utbud och efterfrågan på hyresmarknaden

På en fri marknad, när utbud och efterfrågan inte möts, regleras priset tills de möts. Om de officiella priset artificiellt inte tillåts öka när så krävs måste den del som saknas ändå betalas. Med socialt kapital, pengar under bordet, eller för de som inte har något annat men ändå vill hyra en lägenhet – med kötid.

Kötid blir alltså en egen låtsasvaluta i vilken tillgångar sakta skapas för den som kan planera sitt boende i vad DN idag skriver har minskat till sju år i Stockholm. På den svarta marknaden kan man sedan byta den mot vanliga pengar när någon vill flytta till nytt jobb i Stockholm. Marknaden fungerar fortfarande, det är bara politikerna som har infört en ny valuta.

Att anpassa reglerna lite till verkligheten, som Rikard Westerberg skriver, är nog bra, men riktigt spännande vore om man vågade beskriva de mål som svensk hyresreglering är tänka att ha, definiera mätetal för hur väl de uppfylls, och till väljarna redovisa sin framgång varje år. Om inte annat eftersom det vore skönt att se olika mål från alliansen och de rödgröna.

Ansvaret för trångboddheten

Under signerat i SvD tar Sanna Rayman upp problemet med trångboddhet i vad hon faktiskt kallar invandrartäta områden. Idag handlar det inte om det problem som uppstår när man naturligtvis låter sin bror med familj flytta in, oavsett hur lite plats man har, när han just lyckats fly från kriget, utan den trångboddhet som kommer av att man helt enkelt är en stor familj med många barn.

Rayman menar att byggnormer och arkitekters prioriteringar måste ses över för att fler stora lägenheter ska skapas i Rinkeby, Rosengård och Tensta. Jag menar att det här är plantänkande och social ingenjörskonst av värsta slag. På en fri marknad skulle de stora etagelägenheter som hon söker uppstå samtidigt som behovet av dem.

Med mer frihet skulle alla, oavsett bakgrund, kunna ta större ansvar för att familjens bostadsplanering följer familjestorleken. Inga klåfingriga byråkrater med fickorna fulla av skattepengar skulle heller kalla en familj trångbodd för att barnen, likt Madicken och Lisabet, delar rum.

Personligt ansvar, personlig frihet, och rätten att forma sitt eget liv är viktigare än byggnormer. Jag trodde Svenska Dagbladet och jag var ense där, men den socialkonservativa lockelsen och viljan att lägga folks liv till rätta kan tydligen bli alltför stark ibland.

DN på en marknad i förändring

På ledarplats i dagens DN skriver Johannes Åman om "Gratiskulturen" och vad han tror är en kommande tidningsdöd. Först kan jag inte låta bli att notera att han redan i inledningen, i en text som är tänkt att handla om hur man i framtiden ska kunna ta betalt för journalistik "av hög kvalitet", använder sig av faktabehandling som knappast skulle godtas på Wikipedia ("de flesta journalister" mot "de mest ideologiska nätentusiasterna".)

Det som verkligen överraskar och fångar min uppmärksamhet kommer längre ner där Åman skriver:

"Skulle nyhetsbranschen agera samordnat eller i alla fall ungefär samtidigt kan dynamiken bli en annan. Alternativen för den nyhetsintresserade surfaren blir då så mycket sämre att betalningsviljan ökar."

Det är tydligt att tron på marknaden och dess destruktiva skapande ibland får ge vika för mer närliggande intressen, även på DNs ledarredaktion. Med sina politiska kontakter kan man säkert sätta konkurrenslagen ur spel för något som samhällsviktigt som en mediestruktur från 1800-talets andra hälft.

Kampen mot tristessen

Fulla och uttråkade bestämmer sig några killar kring 20 för att surfa biltak genom sommarnatten. Sen dör de.

I en feminiserad modern verklighet kan det vara svårt att hitta ett liv värt att leva. De stora, rättfärdiga krigens tid är över, motorcyklar är för 50-plussare, och samhället tycker mest att du borde städa på ålderdomshemmet. Jackass är de sista rebellerna.

Stärk demokratin!

På insändarsidorna i UNT pågår en underlig men skrämmande debatt mellan rättmätigt oroliga småbarnsföräldrar och någon sorts lallande tycka-synd-om-tant. Killar med aggressivitetsproblem, upp till 20 år gamla, ska med mycket tveksamma metoder (artikel i samma tidning) behandlas mitt bland barnfamiljerna.

Hårt arbetande medborgare och skattebetalare får se värdet på sina villor halveras och tryggheten i sina barns uppväxt raseras. De kommer inte ens har råd att flytta därifrån.

Jag tycker vi ska stärka den lokala demokratin. Om Faringe Kyrkby inte vill ha ett hvb-hem ska Faringe Kyrkby inte behöva ha ett.