En rimlig diskussion om samhällets förändring

Lena Andersson skriver idag på DN Opinion kanske det mest intelligenta om den svenska samtiden samtiden som jag läst på länge. Det måste finnas en väg någonstans mellan burka och analsex, och som Andersson under titeln Beröringsskräck skriver:

Det kan inte hjälpas ifall Jimmie Åkesson tycker samma sak.

Ett samhälle är alltid i förändring. Det är bra. Vi måste hitta ett vettigt sätt att diskutera vart vi är på väg och varför. Kanske är Anderssons tonläge rätt riktning. Kanske finns det fortfarande intellektuella i Sverige.

Filmhattar till alla!

P-vakter i Malmö ska enligt DNs kompisar allt om motor börja ha kamera i mössan:

Tanken är att filmsekvenserna ska sparas och kunna användas som bevis i samband med polisanmälningar och eventuella rättegångar

Ett annat alternativ skulle kunna vara att vara artiga och lyhörda i sin kommunikation med medmänniskorna. Eller så kan vi alla börja ha filmhattar på huvudet.

Onödiga unga män

Jag vet inte om unga kvinnor har ett givet stöd från samhället som Johan Wennström hävdar i dagens svenskan, men om jag inte minns fel begår unga män fler självmord än unga kvinnor. Min känsla är att samhället inriktar sig på att stötta unga kvinnor och på att ”hantera” unga män.

Kanske är skillnaderna mellan könen under de sena tonåren så stora att jämförelser är meningslösa. Jag minns att jag i den åldern tyckte regler som ”han 23, hon 18” på krogarna var fasansfullt orättvisa. Kanske kände vi oss utestängda från samhället. Hade vi blivit insläppta hade vi ändå inte haft råd med något, och ingen hade bjudit oss på drinkar – så regeln i sig var nog inte problemet.

Hur ska en 19-årig kille hitta mening och status utan att upplevas som arg eller farlig? Krogen och universiteten föredrar kvinnor. Om du inte redan nått eliten är du för gammal för sport. Arbete förändrar egentligen vare sig din inkomst eller livssituation – dessutom är det svårt att hitta något.

Vill vi att de unga männen bara ska sluta tvätta håret och börja spela dataspel dygnet runt? Det skulle ju åtminstone göra dem mindre farliga.

Pengar och ära

En vän sammanfattade för ett par år sedan mänskliga drivkrafter mycket koncist:

Man gör något för att få antingen pengar eller ära

Kanske är det så livet blir här uppe på behovspyramidens övre delar. Samhället erbjuder mat, husrum, utbildning, och säkerhet till ledans gräns. Tristessen blir total. De unga kriminella killarna pratar om att de vill ha respekt, men det finns väldigt lite respekt att få.

Ett (vanligt) jobb ger knappast, som Ekdahl tidigare påpekat, vare sig pengar eller ära i någon rimlig utsträckning. Thomas Gür pekar också han på problemet, men saknar lösningar.

Kanske är frågan för stor. Vad kunna skulle ge mening åt tillvaron?

Kanske är männens liv i Sherry S Teppers The Gate to Women's Country ett bättre val? Jag vet att det är feministisk eko-fantasy/SF, men männens liv utanför bokens normala samhälle verkar innehålla gemenskap, ära och fester. Jämfört med att bara vara överflödigt vore det kanske inte det sämsta?