Svensk gentrifiering misslyckas?

Med starkt kulturellt kapital (inklusive utbildning och jobb) och större tolerans för klassiska stadsproblem (brottslighet, dåliga skolor, få butiker) beskrivs Alexandra Dannberg i dagens DN som urtypen för dem som initierar gentrifiering. Enligt den lilla teori jag behärskar är det vad som borde ske. Hon och hennes vänner borde flytta in i mindre eftertraktade områden och fylla dem med liv och kreativitet.

Ändå verkar det inte fungera riktigt. Jag undrar varför.

Kanske är Stockholm redan färdiggentrifierat? Men det är inte riktigt den bild som ges från vissa förorter. Ligger förorterna för långt ut? Eller är inflyttningen av nya fattiga immigranter så starkt att gentrifieringen inte kan få fäste?

Är det något annat som annorlunda i Sverige? Stadsministern har ju påpekat att hyresmarknaden inte fungerar, och Dannberg verkar ju inte ha problem att hitta andrahandskontrakt. Kanske är marknaden överreglerad?

Docent Thomas Niedomysl, kulturgeograf vid Institutet för framtidsstudier, pratar om ”befolkningsfrågan” och att det är ett problem att ”Stockholm inte kan erbjuda billiga bostäder till unga”. Planekonomi som lösning alltså.

Eller så har vi inget problem. Det är kanske är städer som har överblivna bostäder som kommer att bli de nya dynamiska knutpunkterna för framtidens unga kulturskapare och företagsuppstartare. Men hur skapar man en kritisk massa av kreativitet i Falun eller Ronneby? Och hur många mecenater träffar man på i Eskilstuna?

Centerns skilsmässobidrag

För att motverka den påstådda ökningen i barnfattigdom vill Centern ge extra barnbidrag till föräldrar som inte kan hålla ihop sina förhållanden. Vad sägs om att den andra föräldern istället bidrar med mer till barnens uppväxt?

Skilsmässa är ett personligt val som individen själv ska ta ansvar för. Arbetslinjen gäller och barnfattigdomen är redan på väg ner.

Centerns kapitalistlinje?

Annie Johansson, centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson, påpekar på DN debatt idag att:

"pengar på banken är fortfarande en klassfråga"

Vi första anblicken är det lätt att raljant börja citera Hemingway:

"The very rich are different from you and me." And how someone had said to Scott, "yes, they have more money."

Johansson ser nostalgiskt tillbaka till en tid då folk sparade till en bil eller ett hus istället för att skuldsätta sig. Jag tycker det tyder på en låg grad av förståelse för hur de 99% av befolkningen som inte sitter på en större förmögenhet lever. Att med en vanlig lön kunna bo i ett hus med en trädgård när barnen är små och större delen sitt liv är en tillgång som gör medelklasslivet bättre.

Efter en inledning om ökad klyftor och vikten små inkomstskillnader kommer hon fram till en viktig poäng:

"Faktum är att internationella undersökningar visar att den svenska förmögenhetsfördelningen är bland de mest ojämna i världen."

Underligt nog vill Johansson komma till rätta med detta genom att sänka dagens platta skatt på kapitalinkomster. Alltså just den typen av inkomster som bara den förmögna högsta procenten i samhället (Connoisseurläsarna) egentligen har.

Förutom den moderata arbetslinjen och den socialdemokratiska bidragslinjen föreslås alltså en centerpartistisk kapitalistlinje?

Jag tycker att Johansson har rätt mål men fel metod. Skatten på arbete bör sänkas och progressiviteten på löneskatterna minskas eller tas bort. För att sprida kapitalet måste vi tillåta lönespridning efter skatt och uppmuntra människor att arbeta ihop ett kapital.

Det är ödeläggande för vårt samhälle när slumpvinsterna från bostadsaffärer gör större skillnad än arbete för möjligheten att förverkliga sina drömmar.