Med starkt kulturellt kapital (inklusive utbildning och jobb) och större tolerans för klassiska stadsproblem (brottslighet, dåliga skolor, få butiker) beskrivs Alexandra Dannberg i dagens DN som urtypen för dem som initierar gentrifiering. Enligt den lilla teori jag behärskar är det vad som borde ske. Hon och hennes vänner borde flytta in i mindre eftertraktade områden och fylla dem med liv och kreativitet.
Ändå verkar det inte fungera riktigt. Jag undrar varför.
Kanske är Stockholm redan färdiggentrifierat? Men det är inte riktigt den bild som ges från vissa förorter. Ligger förorterna för långt ut? Eller är inflyttningen av nya fattiga immigranter så starkt att gentrifieringen inte kan få fäste?
Är det något annat som annorlunda i Sverige? Stadsministern har ju påpekat att hyresmarknaden inte fungerar, och Dannberg verkar ju inte ha problem att hitta andrahandskontrakt. Kanske är marknaden överreglerad?
Docent Thomas Niedomysl, kulturgeograf vid Institutet för framtidsstudier, pratar om ”befolkningsfrågan” och att det är ett problem att ”Stockholm inte kan erbjuda billiga bostäder till unga”. Planekonomi som lösning alltså.
Eller så har vi inget problem. Det är kanske är städer som har överblivna bostäder som kommer att bli de nya dynamiska knutpunkterna för framtidens unga kulturskapare och företagsuppstartare. Men hur skapar man en kritisk massa av kreativitet i Falun eller Ronneby? Och hur många mecenater träffar man på i Eskilstuna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar