Varför är tåg så uselt? Är det med flit?

Vi hade varit på middag hos vänner i Stockholm och skulle ta sista tåget hem till Uppsala. 10 minuter innan tåget skulle gå kommer vi till perrongen och möts av långa köer till krånglade biljettautomater. Efter fem minuter inser vi att vi inte kommer att hinna köpa några biljetter.

En SJ-anställd tipsar oss om en biljettmaskin i andra änden av perrongen. Vi springer nästan, men när vi kommer fram är köerna långa där också. Det är sista tåget, men även annars hade vi inte gärna väntat minst 30 minuter på nästa tåg bara för att biljettförsäljningen inte fungerar, så vi kliver på. Det finns gott om plats på tåget.

Jag var nog inte helt artig när samma SJ-representant dök upp i igen med ett myndigt ”då blir det straffavgift”. Dessutom hotade han med polis ”för att jag tjafsade”. Man kan bara gissa hur de som inte är uppklädda par över 35 behandlas.

Juridiskt var det antagligen inte säkert (jag är inte jurist) och jag hade druckit en del vin (jag är inte nykterist), men fällan såg uppenbar ut. Jag tog upp kontanter och förklarade mig redo att betala biljettpriset men inga straffavgifter som uppkommit genom att vi följt den SJ-anställdes råd samt att deras biljettförsäljning inte fungerade. Det enda som hindrar mig från att betala är att han vägrar ta emot pengarna.

Om konduktören vill ringa polisen har jag naturligtvis inget emot det, men det enda problemet som finns är att han vägrar sälja en biljett till mig. Det är fredagskväll. Tåget rullar redan. Han tvekar.

Här kliver min vackra och intelligenta hustru in. Hon ler. Vi köper 2:a-klassbiljetter, betalar lite extra för dem, men får konduktörens (?) välsignelse att stanna i första klass.

Nu skriver både DN och Svenskan att SJ vill sluta med att sälja biljetter på tåg. Varför inte sluta sälja biljetter helt och hållet?

Jag jämför bara med hur SAS behandlar oss när vi reser med dem. Om kollektivtrafik ska vara ett alternativ för fler än de som bor väldigt centralt eller inte har råd med något annat så måste det bli trevligare och smidigare.

Det duger inte att man måste vara jurist, nykterist, och årskortsinnehavare för att få åka med.

Vänstern är varesig god eller moralisk

Den ofta lysande Lena Andersson skriver idag på ledarplats i DN en längre text som tyvärr vilar på det antagna (”jag prövar tanken att..”) axiomet att den politiska vänstern är ensamt moralisk. All kritik mot den och all annan moral avskrivs därmed snabbt som antingen ”inte giltig” eller ”falsk”.

Låt mig, i enkel punktform, förklara var mitt problem med kulturvänstern är:

• Kulturvänstern vill genomföra kulturella projekt. Gärna politiska så att de kan fördjupa och sprida sin världsbild. I bästa fall kan man kanske bidra till att bli av med den hatade alliansen.
• Likt andra människor behöver de dock en inkomst för att hålla igång sitt liv. Dessutom behövs projektpengar till själva projektet.
• Vänstern vill ha pengar av mig för att genomföra sitt projekt. Men man vill inte fråga mig och andra medborgare direkt. (Om vi vill gå med i en vänförening, donera, köpa biljetter i förväg, etc.)
• Istället vill man gå via staten. Man ber staten att med hjälp av sitt våldsmonopol beskatta mig lite extra och ger dem pengarna. Om jag inte samarbetar hamnar jag i fängelse. Projektet kan genomföras och politikern som höjde skatten sitter på vip-plats på invigningen.

Andersson har rätt i en punkt, det här handlar inte om kultur utan om moral. Om du vill ha del av mitt arbete bör du fråga mig, inte tvinga mig.

Lär av NRA

Hösten 2008 hade jag förmånen att besöka NRA:s huvudkontor och museum i Virginia. Vår grupp var relativt svensk och med oss hade vi en självutnämnd ”liberal professor” från University of Virginia Darden School of Business, så relationen mellan publik och presentatör var inte helt harmonisk. Nog om detta.

NRA berättade om sitt stöd för Project Exile som minskat vapenrelaterade våldsbrott med 40% utan att inskränka laglydiga medborgares rättigheter.

Med ett minimistraff på 5 år i federalt fängelse (10 år för redan tidigare dömda våldsbrottslingar) fick man bort vapnen från småbuset.

Om man, som DN idag skriver, på allvar inser att Malmö inte är någon ö utan en del av den stora världen kan man nog ha mycket att lära av NRA. Åtminstone i det här fallet.

Annars kan man likt scouterna fly staden, eller likt polisen ”sätta in all kraft och kompetens” utan att åstadkomma något.

Är ansvar orättvist?

När man är 18, 19, och 20 är man gammal nog för att få rösta och att få ta värvning i armén. Då är man även gammal nog för att kunna dyka upp på den gymnasieutbildning man har valt, eller att ta konsekvenserna av att inte vara där.

Den fria gymnasieskolan är ett erbjudande. Den som tackar nej till det erbjudandet kan naturligtvis inte få studiebidrag, även om det även innebär att den myndige medborgarens föräldrar får ett sänkt flerbarnstillägg.

Dagens nyheter skriver ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”. Nja, ”Skolkande 19-åringar minskar föräldrarnas barnbidrag” kanske vore lämpligare? Men vem skulle Annika Carlsson på DN tycka synd om då?

Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni säger att en översyn är på gång, vilket DN kommenterar med:

”Utredningen beräknas vara klar till hösten. Men innan en lagändring kan träda i kraft hinner många familjer drabbas av det orättvisa systemet.”

Om slutar studera och börjar jobba istället så får man inte länge studiebidrag. Om man slutar studera och sitter hemma och spelar tv-spel får man inte heller studiebidrag. Jag ser ingen orättvisa någonstans.

"Marschieren im Geist in unseren Reihen mit"

Vikingarockbandet Völund Smed har tydligen skrivit en låt de kallat ”de tystas led”. Genom fri röstning på nätet har den tydligen tagit sig upp till förstaplatsen på en lokal radiolista i Sörmland.

Det funderas kring Salemmarscher och döda nynazister. Jag tycker kopplingen till den klassiska nazismen och slutraderna i SA:s gamla marschsång Horst-Wessel-Lied är tydligare:

Kameraden, die Rotfront und Reaktion erschossen,
Marschieren im Geist in unseren Reihen mit.

Både ”De tystas led” och ”Horst Wessel Lied” finns för övrigt på Spotify. Det tycker jag är bra. Vi kommer inte att kunna skydda demokrati och yttrandefrihet med förbud och censur. Det vore för enkelt.

Strindberg som trafikplanerare?

Malin Ullgren beskriver i en ledarkrönika i dagens DN hur hon på högstadiet ville vara både smart och tuff. Både läsa Strindberg och hänga i rökrutan.

Det är naturligtvis välskrivet och läsvärt. På några snabba rader flyttar hon mig tillbaka till det sena 80-talet och min ganska stökiga högstadieskola. Trots att jag inte rökte och min fascination gällde matematik och fysik snarare än litteratur känner jag igen mig och tror mig kunna ”känna” vad hon menar.

Ändå, långt senare, på Handels av alla platser, refererades jag till av en av lärarna som ”du som läser böcker”. Jag gör naturligtvis inget anspråk på att vara på Ullgrens nivå, men vill mena att naturvetenskaplig och ekonomisk utbildning och bildning inte behöver vara en hinder för att även intressera sig för humaniora.

Egentligen skriver Ullgren naturligtvis om skepsisen mot ”kulturelitens” eget förslag till en ny lösning för Slussen. Bengt Ohlsson har ifrågasatt om det inte är väl mycket litterär paketering och väl lite innehåll i ”kulturslussen”. Ohlsson är inte heller arkitekt eller trafikplanerare utan skribent, och använder naturligtvis skickligt språk och kulturella referenser för att få fram sin poäng. (”Jyckeltåg”, ”Ville, Valle, och Viktor”.)

Ullgren uppskattar inte Ohlssons skepsis utan menar i sin texts slutkläm att:

"Det ständiga felslutet i attackerna mot ”kultureliten” är att den är folkföraktande. ... Det är inte folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget."

Jag menar att felslutet snarare ligger hos de som antagit att en inom humanioran framgångsrik person som t.ex. en framgångsrik författare eller musiker genom sitt skapande fått unika insikter även inom andra områden. Som om Ullgren genom sitt Strindbergsläsande skulle blivit bättre på att välja nya bänkar till rökrutan.

Om det finns ett folkförakt hos ”kultureliten” hittas det snarast i den åtminstone milda skepsis som kan finnas mot att någon helt okänd person som bloggar (med stavfel och särskrivningar) om sina hundar skulle kunna ha lika relevanta åsikter om trafikplanering och arkitektur som den extremt skicklige musikern Benny Andersson.

Kyrkan vilar på kristen tro

På ledarplats i dagens DN argumenterar Maja Hagerman för att icke-kristna församlingar ska få tillgång till Svenska kyrkans gudstjänstrum – även om församlingen inte vill det. Argumentet verkar vara att det idag finns många människor i landet som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

En god vän till mig är hindu. En underbar dam strax över 50 som via de katolska skolor hon gick i under sin uppväxt i Indien är väl förtrogen med vår kristna idetradition. Hon är en sådan människa som alltid sprider glädje omkring sig, så jag blev uppriktigt förvånad när hon i en kommentar till min bild av fattigdomen i hennes gamla hemland vänligt förklarade att:

”De fattiga är annorlunda. När deras barn dör blir de inte ens ledsna.

Det handlar inte om vi och dom. Inte om exkludering. Inte om Svenskhet och inte om islamisering. Det handlar om tro.

Du är välkommen till kyrkan, men den är kristen och där kommer både du och jag att fortsätta få höra jobbiga saker. Som att vi bör älska vår nästa.

Den svenska kyrkan utvecklas ständigt och har en stolt ekumenisk tradition. Jag är inte rädd för islamisering. Jag tror att K.G. Hammar motverkar militant islamism i Sverige bättre än Jimmy Åkesson, men att inget skulle bli bättre av att Wahhabister får egna dagar i Uppsala domkyrka.