Henrik Arnstad citerar i dagens DN Karl-Gustaf Hildebrands uttalande från Bollhusmötet i Uppsala 1939:
”Visserligen intresserar vi oss i afton i första hand för studenternas intressen gentemot otillbörlig, utländsk konkurrens – men jag vill varna för att vi riskerar att undandra oss ett ansvar, som åvilar var och en av oss, ja var och en i Sverige. Vi är ju en del av det allmänna sammanhanget och vi måste visa all möjlig hänsyn. Jag vill sluta med att åter understryka det humanitära ansvar som åvilar oss. Skulle studentkåren inta en annan ståndpunkt skulle det vara ett fruktansvärt nederlag. Tack.”
Arnstads syfte är att fria Hildebrant från de anklagelser om att varit antisemit vilket han menar att Herman Lindqvist påstår.
Från mitt kontor, en dryg backhand från själva Bollhuset, kan jag inte undgå att undra om det där Bollhusmötet inte blåsts upp till något det aldrig var. Fackföreningar, och studentkåren måste nog kunna ses som en sådan, har alltid haft åsikter om arbetskraftsinvandring och är ofta skeptiska när arbetslöshet råder.
1939 gick nyutexaminerande svenska läkare arbetslösa. Om man som citatet från Hildebrand antyder i första hand var i Bollhuset för att diskutera det lämpliga i att i det läget ge inrese- och arbetstillstånd till utländska läkare, så känns det inte längre som något nazipåfund, utan ganska likt Byggnads kampanj om polska snickare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar