Uppsträckning i skolan

SvD rapporterar om att riskkapitalbolaget Axcel investerat i skolor. Det låter spännande.

En riskkapitalist går in och köper en mindre väl fungerade skola, använder sin kunskap om hur man styr upp organisationer till att göra om den till en toppskola, och säljer den därefter vidare till någon som är mer inriktad på förvaltning av en fungerande verksamhet. Låter bra.

Skolpengen bör göra det mer lönsamt att äga en bra skola som många vill gå i och värdet på skolan blir därmed högre ju bättre den är. Förutsatt att politikerna sköter incitamenten på sätt kan det här fungera utmärkt. Två saker krävs:

• Att skolorna utvärderas på ett bra sätt så att elever och föräldrar kan göra medvetna val. Val av barnens skola är, till skillnad från val av telebolag, ett viktigt val så vi kan räkna med att föräldrarna kommer att göra bra val.
• Att det går att välja och byta skola utan alltför mycket problem. (Om kötid blir för viktigt kan det hindra föräldrar från att flytta eftersom barnen då hamnar i dåliga skolor.)

Feinstein och problemet med Ipred

I dagens San Francisco Chronicle minns Duffy Jennings morden i stadshuset för snart 30 år sedan. Jennings berättar hur nuvarande senator Dianne Feinstein (då president of the board of supervisors) i kaoset annonserade morden på plats. Texten är lysande nutidshistoria och en underbar beskrivning från någon som faktiskt var där. Ännu bättre blir det när jag efter en snabb sökning kan hitta NBCs nyheter från samma dag på youtube. (Se ovan.)

Här kommer dock problemet, vi inser alla att de fem minuterna med stor sannolikhet är skyddade av någon sorts upphovsrätt. Om du klickar på länken ovan och Ipred är på plats kommer professionella indrivningsbolag (ja, det kommer naturligtvis att outsourcas) kunna begära ut din identitet baserat på ip-nummer och kräva dig på betalning. Med hot om rättegång och advokatkostnader dimper en räkning på, låt oss gissa, 500 dollar ned.

Arg författare

Författaren Niklas Rådström är arg. Någon, tyvärr inte specifikt utpekad, har tydligen beskrivit ”inom kulturen verksamma yrkesutövare” som lata, bidragsberoende och privilegierade parasiter.

Dessutom har någon (odefinierad nyliberal) haft fräckheten (eller varit obildade nog – här följer jag inte resonemanget fullt ut) att påstå det är skattepengar som går till författarlön, författarpenning, statlig konstnärslön och ”statlig inkomstgaranti för konstnärliga yrkesutövare”. Redogörelse för alla olika bidragsformer är sex stycken lång – jag hoppas verkligen att Rådströms böcker är mer intressanta.

Hursomhelst, författaren känner sig orättvist utpekad som parasit av människor som inte förstår sig på de bidrags- och ersättningssystem som landets kulturutövare behöver för att överleva. Någon, kanske en verklig person, har eventuellt även varit ofin nog att tipsa Rådström om att han med lite tur skulle tjäna mer pengar om han skrev något som fler ville läsa, vilket inte bara verkar ha mottagits som en förolämpning utan även upplevts som helt absurt. Att leva på inkomster från böcker, konst, eller musik är, får vi genom att par räkneexempel lära oss, nämligen omöjligt.

Slutsatsen är i vart fall mer skattepengar. Om de ska tas från vård, skola eller omsorg framgår inte, så jag antar att skatten ska höjas. Allt i syfte att låta kulturutövarna styra vår civilisation och återupprätta 1972 års visionära kultursyn.

Megalomani?

Samhället viker för buset

”De misshandlade människor mitt framför ögonen på oss”

DN och Svenskan rapporterar idag om två oberoende händelser som jag inte gillar. Det första är att polisens order att inte ingripa var så långtgående att de inte ingrep när European Social Forums Stumabtailung misshandlade människor mitt framför ögonen på polisen.

Det andra är att busstrafiken i Uppsala stoppats efter stenkastning. Här backar samhället igen och låter buset ta över.

Det är möjligt att det här är det ”andra samhälle” som är möjligt, men då behåller jag hellre det vi har. Om vi inte får hjälp av samhället borde vi åtminstone få rätt att skydda oss själva, men är det verkligen dit vi vill?

Pojkstreck?

Jag var nog inte den ende som gick in och kollade mina säkerhetsfrågor på webbmejlen idag. FRA, liksom flera andra trebokstavsorganisationer, kan naturligtvis läsa vad de vill, men man behöver ju inte göra det onödigt enkelt för vanliga hackare att ta över ens konton. Hur svårt vore det t.ex. för någon att ta redan på mitt bibliotekskortsnummer?

Om det inte bara är desinformation för att dölja något fulare visade sig hackandet av vicepresidentkandidat Palins Yahoomejl bara vara ett pojkstreck. Ett pojkstreck via en anonymitetsserver, men ändå lite klumpigt och mer av intresse än hat.

Guvernör Palin

Kanske var det här det avgjordes. Kanske kommer vi att om knappt 70 dagar se McCains val av Sarah Palin som vicepresident som punkten då Obama/Biden tappade sitt försprång och aldrig lyckades ta sig tillbaka. Svensk media, som 2004 faktiskt verkade tro på Kerry, är tyvärr ingen strålande vägvisare här. DNs valspecial är faktiskt ganska patetisk i sin Obamania – nu på söndag morgon finns inga texter om Palin och McCain nämns bara när han kritseras av Obama eller i samband med Irakkriget. Ganska patetiskt faktiskt.

SVD sammanfattar i princip vad som står på wikipedia, och beskriver henne som ”en tuff och orädd politiker”. Att lyssna på de som kallar henne kreationist och vapentok är irrelevant, de skulle aldrig rösta på republikanerna ändå. Kanske bäst att låta hennes förespråkare tala – till ”talking about a revolution”.

Change that we can believe in?

Från möjliggörande till styrning

Med det nuvarande avdraget för hushållsnära tjänster ingriper staten selektivt mot effekterna från sin egen beskattning. När någon köper en tjänst för att själv kunna utföra sitt arbete så slipper denne i praktiken en del av skatten på den lön som egentligen bara skickas vidare till barnflicka eller trädgårdsmästare.

Jag vet inte om någon inom fackföreningsrörelsen nu noterat att medborgarna inte verkar hata alliansen för att de öppnat den här möjligheten. Upprördheten över pigavdraget lämnade tydligen till mångas förvåning knappt rörelsens kursgårdar. En helomvändning är tydligen i antågande, nu vill man gå från möjliggörande till styrning och från chansen att styra över sina egna pengar till att få bidrag.

Dessutom kan jag inte låta bli att undra om det inte kommer att bli vissa problem för pigorna. Trots kollektivavtal antar jag att de, till skillnad från jobb i hemtjänsten, i första hand kommer att behövas i samband med dagis öppnar eller stänger vilket skulle minska smidigheten. (Här får jag en vision av någon sorts central barnflickeförmedling befolkad av beskäftiga centralbyråkrater, men vi utforskar inte det vidare. Inte idag.) Eftersom den föreslagna prisregleringsnivån ligger på sovjetisk nivå kommer utbud och efterfrågan antagligen inte att balansera.

Sammantaget tycker jag det är bra att TCO ser de svårigheter som existerar, men att de borde sluta vara så konstiga.

Vård, Skola, Modevecka?

DN skriver på ledarplats att det nu blivit dags att ta svenskt mode på allvar eftersom tekoexporten är idag större än mer omskrivna branscher som musik, stål, papper och vodka. Man påpekar att H&M idag har närmare 70000 anställda och en omsättning på 92 miljarder kronor, för att sedan helt tappa huvudet och föreslå statligt stöd till Stockholms modevecka.

Skattepengar ska i stort gå till vård, skola och omsorg. Om politiker vill dela ut pengar får de ta av sina egna, skattepengar ska inte gå till VIP-biljetter på modevisningar. Det sista en växande dynamisk industri behöver är att bli beroende av politiker. Låt H&Ms ägare sponsra modeveckan.

Amerika försvarar friheten

Såväl NYT som DN rapporterar att president Bush återigen gör an svåra val och ställer sig på frihetens sida. Oavsett vad man tycker om Guantanamo är det skönt med en amerikansk president som inte tvekar att sätta ned foten. Alternativet vore värre.

Konflikten i Georigen är mer komplex än vad som kan fångas i en nyhetstext, men jag sover (liksom jag antar hela baltikum) betydligt bättre med en amerikansk president som inte backar när Ryssland intervenerar för att "skydda" ryskpråkiga minoriteter.

Miranda skulle inte dricka boxvin

Via DN läser jag på Allt om barn att den svenska alkoholkonsumtionen ökat med 40% under de senaste tio åren. Anna-Maria Stawreberg påpekar i sin text även att:

”Det är bland högutbildade storstadkvinnor i 30-till 40-årsåldern som hunnit nå en hög befattning i yrkeslivet som alkoholkonsumtionen ökar mest, säger Ann-Therése Enarsson. Vilket innebär att en stor del av den gruppen också är mammor.”

Ur mitt perspektiv är de kvinnorna förebilder och några av samtidens hjältar, och om de inte vill säga nej till allt deras liv brukade innehålla för att bli 100% bullmammor så hoppas jag att ingen försöker framställa dem som dåliga mödrar. Kan inte Miranda Hobbes få en chans i verkligheten, eller är det bara bullerby-Lisas mamma som är godtagbar?

Personligen kan jag inte sluta med boxvin eftersom jag aldrig börjat.

Kulturadeln utmanad?

Till skillnad mot många andra socialismskeptiker håller jag DN Kultur som en av de mest läsvärda delarna av svensk dagpress. Jag håller med om att man oftast verkar skriva för en liten grupp av redan frälsta, och att pennorna ibland verkar vässas mer än intellekten, men som diskussionsstartare och perspektivvändare är bilagan utmärkt redan innan man kommit fram till schacket.

Texterna från DNK återfinns sällan på webben. Jag tror att det är försäljningskrav snarare rädsla för bloggare som gör att de håller sina texter för sig själva, men tanken på att de svårligen skulle klara den faktagranskning som blogosfären automatiskt tillhandahåller ligger inte alltid lång borta.

DNK älskade förbehållslöst Chockdoktrinen. Jag antar att världsbilden stämde med deras egen. Klein tydligen haft svårt med faktakoll så väl som verklighetsanknytning och nu utmanas hyllningskören att stå upp för sina åsikter.

Jag tror tyvärr att de anser sig vara så mycket större än Norberg och Benolic att de inte behöver nedlåta sig till att svara. De kanske borde få en stor gul kyckling efter sig?

Fackmöte, sportbil, eller lyckligt gift?

Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson med vänner skriver på DN debatt att de vill att det ska bli lättare för gifta med barn att hålla ihop och bloggosfären exploderar i raseri.

I sossarnas idealvärd jobbar alla i Sverige på ett statligt verk, är med i facket och tittar på SVT. I moderaternas drömsverige är alla egna företagare, bor i stora villor och kör sportbil. I kristdemokraternas Sverige önskar de att alla ska vara lyckligt gifta.

Visst kan man fråga sig om det är politikernas sak att göra mer än att hålla sig ur vägen när medborgarna söker sin lycka, men kristdemokraternas ärliga vilja att stötta dem som frivilligt redan valt att gifta sig kan jag knappast se något ont i.

Pigor hos sosseledningen?

På ledarplats i dagens DN menar Hanne Kjöller att man inte rimligen kan angripa det tidigare socialdemokratiska statsrådet Ylva Johansson för att hon drar nytta av det nya avdraget för hushållsnära tjänster.

Jag håller inte med. Det är sossarna själva som gjorde det till en ideologisk fråga. Ylva Johansson borde när ”pigavdragsdebatten” pågick redan då tagit ställning mot de ideologiska övertonerna och sagt ”det är inget fel på avdrag för hushållsnära tjänster, men jag tycker att pengarna skulle komma till bättre nytta någon annanstans”.

Hur ska jag tolka Johansson nu? ”Jag tycker fortfarande att det är ett pigavdrag, men eftersom jag är rik tar jag chansen att suga ut arbetarklassen?”

Lokal demokrati - det svaga Sverige

Jag har aldrig bott i Stockholm, men jag spenderade helgen i Nice med småbarn på lekplatser och jag har bott i San Francisco med barn. SF anses vara en av de minst barnvänliga städerna i USA, men det måste bero på de dåliga offentliga skolorna, för maken till fina lekplatser och grönområden har jag aldrig sett någon annanstans. På samma sätt fanns det massor att välskötta tennisbanor för fritt spel.

Min syn har varit att det här saknas i Sverige eftersom personligt ansvar och lokalt engagemang saknas på individuell nivå. Rörelsen vill ha 200 kronor i timmen för att släppa in någon på sina banor och låter dem hellre stå och förfalla, privata donationer är ovanliga, misstänkliggjorda och sönderskattade.

När, som svenskan rapporterar, beslut ska tas om ”miljöanpassning” i Stockholm så försvinner beslutet iväg upp till fullmäktige för Stockholms kommun. Det måste finns ett bättre sätt.

Politisk strejk?

Barbro Hedvall påpekar i DN att sjuksköterskestrejken är annorlunda eftersom arbetsgivarens motpart inte är bemyndigad att teckna ett nytt avtal. Man kan även fråga sig i vilken grad sjuksköterskorna ser sin arbetsgivare som den egentliga motparten – när den överkörda ordföranden och strejkledaren Anna-Karin Eklund oblygt delar agenda och talarstol med vänsterpartiet.

Sjuksköterskornas krav ter sig för mig, som aldrig arbetat i offentlig sektor, lite annorlunda eftersom man gör anspråk på reallöneökningar utan att påstå att man ökat sin produktivitet, och att man även förkastat den vanlig vägen runt Baumols sjukdom och kräver större löneökningar än den konkurrensutsatta industrin.

Slutsatsen bör kanske vara att sjuksköterskorna vill förändra hur samhället fungerar, och att man inte vill göra det genom allmänna val utan genom strejker. Men, om så var fallet borde de också presentera sin vision av hur ett annat samhälle skulle fungera. Hur höga är skatterna om Eklund får bestämma? Hur mycket mer än en gymnasielärare ska en sjuksköterska tjäna?

Det har varit mycket prat om sjuksköterskornas löner i jämförelse med undersköterskornas också. Jag vet att alla i vården har sin utbildning skriven på kläderna och verkar älska att presentera sig med den, men samtidigt måste man fråga sig hur länge en grundutbildning är relevant. Vad spelar det för roll vilka kurser man tog för 20 eller 30 år sedan när man har jobbat sedan dess? Eller vill de dela in hela samhället i lönegrader efter utbildningsnivå och antal år i yrket? (Minns att vissa vårdutbildningar fått hård kritik för sin kvalité, bör de med examina därifrån då ha lägre löner, eller är det bara hur många år man suttit av som ska räknas?)

Mer svar och mindre politiskt mummel vore bra. Visa att ni har högskoleutbildning och höj den akademiska nivån i debatten!

Palestinsk Otydlighet

Diverse, som jag förstår det representativa och framstående, palestinska föreningar uttrycker upprördhet när de får veta att svenska politiker kommer att delta vid firandet av Israels 60-årsjubeleum den 11 maj. För tydlighets skull borde man kanske även berätta om det är fred eller ett vunnet krig man mest ser fram emot.

A Clash of Civilizations

Glöm mellanöstern, det riktiga kulturkriget just är mellan samma luggslitna fria värld som fick sovjetunionen att kollapsa och den postkommunistiska kinesiska diktaturen, och det utspelas i realtid på youtube.

Protester i New Delhi och Hollywood. Det är inte självklart hur de ska jämföras, men man ska kanske vara försiktig med att anta att rapportering från media i fria stater naturligt blir balanserad.

Terroir vs Brand

Frankrikes strider om vinregioners namn är oftast lite för obskyra och baserade på historisk förvirring för att jag ska kunna följa dem, men i Kalifornien pågår som San Francisco Chronicle nyss rapporterade, en strid mellan varumärken och områden. Egentligen ser jag inte problemet, så fort områdesnamn har arbetats bort ur varunamnen kan de fredlig samexistera och varje producent kan välja det som passar dem bästa. I övrig bör all "Two Buck Chuck" destrueras.

Rättvis beskattning?

P J Anders Linder skriver i en ganska pratig ledarkrönika om att marginalskatten faktiskt bör räknas som 67% istället för 57%. Naturligtvis har han rätt, och egentligen är kanske det underligaste att hans tidning gör något annat än att likt blodhundar spåra upp hur de andelen kan sänkas och vad vi medborgare får tillbaka av staten. ”Plus” blir ju irrelevant när någon annan (under hot om våld) tar två tredjedelar av din lön för att i bästa fall och enligt eget godtycke ge vård, skola och omsorg tillbaka.

Staten tycker att du är rik som en troll vid en årsinkomst på 328.800 och slår på de progressiva bromsarna för din välfärd. I Stockholm krävs 924.000 för att ha råd med en genomsnittsvilla.

Connoisseur har satt 1.100.000 som gräns för trollrikhet.

Det ringer...

HRC påminner oss om att det finns en telefon i Washington, och att den kan ringa när som helst – t.ex. vid halv fyra på natten. Det kommer inte att vara NY nästa gång utan LA, SF, London eller Köpenhamn. Och det kommer kanske att vara nukleärt.

Vem vill jag ska svara?

En rak höger

Jag läser gärna DNs kulturdel. Den är välskriven och spännade, men av för mig svårbegripliga anledningar ofta även väldigt hatisk. Normalt mot Amerika i allmänhet, GWB specifikt, eller mot den nye (icke-)favoriten Johan Stael von Holstein. Idag kan man istället läsa hur Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg tillintetgör Andreas Malm på hans egen hemmaplan:

”Malm ljuger alltså ogenerat och oprovocerat...”

Jag kan inte undgå att njuta lite när makten får sig en känga.

Republikanerna i Svensk Media

DN skriver att McCain ”möter skepsis bland republikanska kärnväljare” vilket nästan låter som en ”Carl Rovesk” ide där det republikanska primärvalet måste vinnas på ”värderingar” i dess ytterkant. Det är sant att oberoende väljare (som inte registrerat sig som demokrater) i hög grad stött McCain i tidigare primärval, men igår vann han både DC och Maryland som båda höll ”closed primaries”. DNs defintion av republikansk kärnväljare känns om inte fördomsfull i alla fall lite konstig.

Enligt San Francisco Chronicle ansåg sig en av fem republikanska väljare i Virginia tillhöra ”den kristna högern” 2000 och två av fem beskrev sig själva nu 2008 som ” born again or evangelical Christians”. Dessa röstade övervägande på Huckabee, men det gjorde även de oberoende som röstade i det republikanska primärvalet i Virginia (som var en ”open primary”).

New York Times berättar, efter en del sifferexercis, att sju av 10 (republikanska väljare) som beskriver sig själva som konservativa skulle vara nöjda med McCain som sin kandidat. (Bara fyra av 10 skulle dock vara mycket nöjda.)

Efter förra presidentvalet pratades det en del om att det amerikanska systemets primärval belönade extrema kandidater som gick hem hos de mest rättrogna och engagerade i de båda partierna, men som sedan hade mycket svårt att nå ut till och samla hela det amerikanska folket. McCain kan vara ett bevis på motsatsen.

Karin Henriksson i SvD påpekar att medan demokraterna igår delade ut delegater i proportion till röstandel, gick alla delegater till vinnaren i republikanernas primärval – oavsett hur liten marginalen var. Det gör den demokratiska kampen annorlunda, och överför eventuellt mer makt till de superdelegater jag skrivit om tidigare.

En fläkt av 68

The Independent jämför 2008 års demokratiska primärval med 1968 års och påpekar att olyckskorparna förutsäger inbördeskrig i partiet. CNN, DN och Svenskan har redan tidigare nosat upp något annat som känns väldigt 1968 – superdelegaterna, och mycket riktigt är partibossarna i år på Clintons sida på samma sätt som de var på Humphreys 1968. Även om de nu är betydligt färre, kring 20%, kommer de antagligen att kunna fälla avgörandet i augusti. Obamas hopp står kanske till samma segervind som Robert Kennedy en gång hoppades på.

CBS har gjort en liten film om superdelegaterna:

Världen är bättre nu

För nästan 40 år sedan, den 5:e juni 1968, vann Robert Kennedy, som inte givit sig in i valet förrän efter New Hampshire, det demokratiska partiets primärval i Kalifornien med 46% mot Eugene McCarthys 42%. McCarthy vägrade ge upp och kampen gick vidare till New York. (Vi ignorerar tillfälligt Humphrey som ställde upp på en stark maktbas, men utan att vara med i ett enda primärval.)

Bobby sköts på väg ut från hotellet efter att ha hållit sitt segertal och Nixon vann valet. 1968 verkar ha varit ett riktigt dåligt år.

Segervind?

Förändringens vindar sveper över Maine, DN och Svenskan. Mediabilden ger att HRC ser trött ut (kolla den här vansinnesbilden som DN använder på sin förstasida), medan Obama återigen framställs som en ny JFK. Talet nedanför är snart ett halvt århundrade gammalt, men jag har svårt att tro att Obama kommer att kunna matcha det – särskilt i innehåll.

Huckabee - folkets man?

Leif Levin skriver idag på DN Debatt att moderna väljare röstar på politiker som liknar dem själva. Inte längre på de som kan förverkliga politiska idéer, eller de som levererar ett rikt (eller bra) samhälle, utan på sina avbilder.

McCain är en krigshjälte som säger vad han tycker vare sig det är populärt eller inte, han är en tydlig idealist som står upp för höga ideal, men också en del av den politiska klassen. Någon att se upp till snarare än att identifiera sig med.

Huckabee, som just vann Kansas, hör mer hemma på main street än på wall street, läste inte på Harvard och är inte krigshjälte. Han tror (liksom 96% av väljarna och alla de andra kandidaterna) på Gud och ogillar IRS. Dessutom hör han inte till etablissemanget, utan skrattas antagligen en del åt av det fina folket i Washington. Kanske någon som man lättare kan känna gemenskap med. Dessutom är han en lysande retoriker, se t.ex. nedan hur han försvarar sin skepsis mot evolutionsteori:

På den demokratiska sidan är senator Rodham Clinton uppenbart ett elitval. Hon representerar den styrande klassen lika mycket som familjen Bush och de som röstar på henne gör det antagligen för att hon verkar kompetent och säger att hon vill göra bra saker. Barack Obama är ung, Harvardutbildad, och svart. Han lyckas vara både komptent elit och en kandidat för förändring samtidigt, men få väljare ser nog sig själva i honom. Obama är spännade.

Kanske får vi se det så här:

• Om Huckabee vinner är de amerikanska väljarna moderna
• Om Clinton vinner är de kvar i resultatpolitiken
• Om Obama eller McCain vinner är de fortfarande idealister

Reinfeldt endorses Obama; Schyman föredrar senator Rodham Clinton

Jag antar att det inte bara är jag som tycker att de börjar bli väldigt trångt i mitten i Svensk politik. Lite förståelse har jag för Reinfeldt, det är lätt att dras med i kraften i Obama’s kampanj, även om man sitter här uppe vid polcirkeln:

Samtidigt borde det kanske vara dags för Fredrik att byta förebild från Bill Clintons triangulering till McCains styrka att stå för sina åsikter. Jag är glad att det finns så många bra kandidater i år.

McCain, Clinton, Obama

Tre bra kandidater, och PJ Anders Linder mer eller mindre helgarderar på SVDs ledarblogg. Hans poäng är rimlig, för oss utanför USA är det viktigaste att nästa president kan driva en stark utrikespolitik och inte bara lever i W:s skugga.

Hillary verkar vara på väg till Kalifornien:

Super X närmar sig

Super Tuesday känns betydligt mer spännande än Super Bowl. McCain verkar ha kopplat greppet om det republikanska primärvalet, men Mitt är inte uträknad ännu. Obama tar in på HRC i Kalifornien. Fyra relativt bra kandidater även om jag börjat störa mig på Romneys flip-floppande – han kanske skulle visa sig vara en ny Kerry?

The Economist lyfter i veckans nummer fram en av de viktigaste frågorna som nästa amerikanske president måste hantera: Iran. McCain känns stark i utrikespolitiken och är känd som någon som står för sina åsikter, även när de inte är populära, men ibland verkar han tumma lite på den diplomatiska etiketten:

Utan ”affirmative action” i Sverige

DN Söndag berättar idag om framgångsrika tjejer från Iran under rubriken ”Ny kvinnlig elit tar plats” (bara bilder på webben). Iranierna är som bekant vår svenska ”model minority”, och skulle om kvoteringsförespråkarna fick sin vilja igenom, antagligen kvoteras bort från högre utbildning.

Expert eller tyst?

Nathan Shachar skriver i sin krönika i DN om hur svårt det är att förutsäga framtiden i mellanöstern. En den lite mer tillspetsade ”påannonsen” lyfts meningen där han inte utan frustration skriver att ”I Sverige behöver man inte vara expert för att yttra sig om Mellanöstern” fram.

Det är en intressant tanke att endast experter skulle ha rätt att yttra sig, och jag antar att han menar att backa från den åsikten när han längre ner skriver att när det gäller framtiden är även Mellanösternexperter ”lika hjälplösa som den mest förvirrade amatör”, men jag kan inte undgå att ändå fundera på hur en likande argumentation skulle låta om man istället diskuterade t.ex. kärnkraft?

Naturvetenskapen gör ju helt andra anspråk på att förutsäga framtiden. Frågan om "Vilka grundämnen tror du kommer att dominera år 999999?" är långt ifrån meningslös utan hanteras relativt framgångsrikt inom den kosmologiska standardmodellen. (Väte är ett hett tips.)

Om Shachar tycker att kosmologi är meningsfullt eller inte kommer jag nog aldrig att få redan på, men jag kan inte undgå att notera att han är mycket nära att uttala sig om det.

Inte fint att vara duktig i Sjöbo

De har problem i Sjöbo. Med studieresultaten den här gången. Många av eleverna är inte intresserade av att studera och gör sitt bästa för att trakassera dem som vill arbeta hårt för att skapa sig en framtid.

Debatten verkar fokusera på vems ansvaret är, men jag är inte säker på att det är så viktigt. Skolan borde vara ett erbjudande och det viktigaste borde vara att skydda dem som vill läsa från snuskastare, bråkstakar och klantskallar. Ett rättvist samhälle bör eftersträva att ge samma möjligheter och inte fokusera för mycket på resultatet.

Att rektor Lars Falk är tydlig med att det inte är mer resurser som krävs hedrar honom. Han har ett attitydproblem på sin skola och han vet om det. Men, kanske är det inte bara hans skola, kanske är det här ett problem för Sverige som helhet? (Nej, det finns som bekant i princip inga nyanlända invandrare i Sjöbo att skylla skolans resultat på.)

Sverige plågas som helhet av låg utbildningspremie och stora svårigheter för den som vill arbeta sig till ett gott liv. Att tjäna ordentligt med pengar på annat sätt än lotterivinster är suspekt. Kanske är det här problemet ligger? Sjöbobarnen känner bara av samhällets incitamentsmodell och anpassar sig.

Socialdemokraten Eva Rundkvist jämför undervisning med en Volvofabrik och menar att man inte visat eleverna tillräcklig respekt. Nja, barn är inte bilar och respekt måste man förtjäna säger jag.

“A President Like My Father”

JFKs dotter Caroline uttalar på starkast möjliga sätt sitt stöd för Barack Obama, och Ted Kennedy är också tydlig i sitt stöd. JFK var också den jag tänkte på första gången jag såg klippet nedanför. JFK, Martin Luther King och "Bartlet for America".

Men, det är faktiskt inte sextiotal längre, politik handlar inte bara om att vilja, och jag är osäker på hur långt hopp och inspiration faktiskt kan ta oss om det inte backas upp av något mer. Sofia Nerbrand förklarade i dagens SVD varför.

Fredde och Mona kommer aldrig att jämföras med JFK.

Smart och dumt om fildelning

The Economist påpekar i numret från den 10:e januari att 2007 var ett uselt år för skivindustrin. Inget nytt med det, mediebolagen tror sig slåss för sin överlevnad (och gör det till viss del antagligen också) och gör allt de kan. Ibland är det nästan så att jag tror att de är mer intresserade av att försöka återgå till 80-talet än att anpassa sig till en ny verklighet. Om det inte blir dumlagstiftning av alltihop borde nya lösningar dyka upp, just som the Economist skriver i sin korta men utmärkta text, men det mest slående är ändå den återberättade historien från 2006 om när skivbolagshöjdarna bjudit in lite kids för att bättre förstå framtiden:

”At the end of the session the EMI bosses thanked them for their comments and told them to help themselves to a big pile of CDs sitting on a table. But none of the teens took any of the CDs, even though they were free.”

Skivbolagen är tyvärr inte de enda som lever i det förgångna. ”Socialistisk fildeling” är faktiskt en av de dummaste idéer jag hört: I korthet går det ut på att staten ska ta kontroll over vilken musik vi ska lyssna på genom att skatterna höjs för att bidrag ska kunna delas ut till musiker ”enligt en lämplig algoritm, där popularitet vägs mot kvalitet, på det sätt som demokratiska instanser har fastställt”.