onsdag 29 december 2010

Nynationalismen och socialdemokratin

Jag har svårt att tro att dagens socialdemokrati kan hitta tillbaka till en 40 år gammal version av sin ideologi, eller att de ens vill – den Mona Sahlin som Svante Nycander i det närmaste hyllar i dagens DN har ju själv sagt att hon ”gick med i Palme”. Att rulla tillbaka alla stolligheter från Palme och framåt för att hitta tillbaka till ett arbetarparti i Tage Elanders anda är nog inget dagens sossar är särskilt intresserade av. Dessutom har den strävsamma arbetarklassen redan hittat ett nytt hem i de nya moderaterna.

Mest intressant är ändå att Nycander ser Sverigedemokraterna som företrädare för en ”nynationalism”. Jag tror det är den bästa beskrivning jag hört hittills – kanske för att det inte är nedlåtande utan bara beskrivande.

Nynationalisten är ingen Hedin och verkligen inte en Geijer. Längtar han tillbaka till något är det snarare Per Albin Hansons och Tage Elanders folkhemssverige.

Så vart ska socialdemokratin gå när framtiden är inmutad av det nya arbetarpartiet och det förgångna kapats av nynationalisterna?

tisdag 28 december 2010

Danderyds fattiga pensionärer

Eftersom genomsnittsinkomsten i Danderyd är ungefär 220% av riksgenomsnittet (SCG 2009) blir en Danderydspensionärernas 29% ändå högre än rikets 53%. I reda pengar är de allmänna pensionerna högre än i i riket, men relativt sin omgivning är de ”fattiga”.

Artikeln i dagens DN ser ut som ett beställningsverk från Collectum, men det här med relativa fattigdomsbegrepp är annars socialdemokratisk paradgren som kan få en professor i ekonomisk historia att argumentera för att genomsnittspensionären i hyresrätt i Rosengård är rikare än den som sitter i en stor villa i Danderyd med 10 miljoner på banken. På allvar.

Om vi på allvar ska diskutera fattigdom och fördelningspolitik så måste vi göra två saker:

  • Sluta använda relativa fattigdomsbegrepp.
  • Sluta fokusera på inkomster.

söndag 19 december 2010

Palestinasjal

Jonas Hassen Khemiri skriver i DN om att lämna Palestinasjalen hemma för att inte associeras med ”dom”. Sjalen som tydligen är ett tecken på att bäraren gillar Ship to Gaza, Hamas, Iran och Taimour Abdulwahab.

Och högt över jorden svävar oförtröttligt drönarna som håller oss säkra.

söndag 21 november 2010

Dom kallar oss män

Socialdemokratiska kvinnoförbundet har träffats kommit överens om vad man vill i partiledarfrågan:

- Vi vill i första hand se en kvinna.

Prova gärna att byta ut ordet ”kvinna” mot något annat man bara kan födas till. Vi har ett ord för det här. Ordet är diskriminering.

onsdag 15 september 2010

(S)veriges Radio

Under den suggestiva rubriken ”Vem har råd att studera” driver reporter Jonna Burén och producent Clara Tesch tesen att studiemedlen nu är så låga att man nu måste ha någon form av förmögenhet för att ha råd att studera. Som tur är vill socialdemokraterna, här representerade av Matilda Ernkrans, att vi ska ta ett gemensamt ansvar för att alla åter ska får chansen att läsa på universitet.

Så här skriver Burén:

P3 Nyheters granskning av riksdagsledamöterna visar att de i alliansen i större utsträckning klarat sig utan studielånet när de har pluggat, de har inte har tagit studielån lika många terminer som de rödgröna under studietiden.

Alliansens ledamöter tog enbart studiebidraget under drygt 30 procent av sin studietid, medan de rödgröna klarade sig enbart på bidraget drygt 20 procent av studietiden.

Vi bad moderaternas Ulrika Karlsson i riksdagen motivera hur man tänker.
– Man gör ju sina egna livsval, men jag tyckte det var rimligt att investera i mig själv, säger hon.

Socialdemokraternas Matilda Ernkrans tänker tvärtom.
- Vi bär med oss erfarenheter från familjer där det faktiskt inte är självklart att man ska studera, och då är det viktigt att gemensamt ta ansvar för att fler ska kunna göra det.

Det som hördes i ljudversionen men som så lämpligt tagits bort i den publicerade texten är dock att Karlsson använde försäkringspengar efter en olycka till att finansiera sin studietid. Hon hade kunnat investera pengarna fonder, bil, eller lägenhet, men gjorde som sagt ett annat val.

Att utelämna den informationen upplever jag som ohederligt. Särskilt användningen av ”tvärtom” gör att socialdemokraterna framstår som insatta och ansvarstagande medan moderaterna tycker rikedom eller fattigdom är ett livsval.

Kanske är de 10 procentenheternas skillnad istället bara en effekt av att allianspolitikerna gillar att arbeta och klara sig själva medan de rödgröna gillar att ta lån och få bidrag?

måndag 13 september 2010

Tips till nostalgiska vänstermusiker

Tre saker för vänstermusiker att fundera på innan nästa artikel på Brännpunkt:

  • Ni använder ett relativt fattigdomsbegrepp. Jag blir inte fattigare när ni säljer fler skivor. Jag blir fattigare om jag idag inte har råd med saker som jag hade råd med igår.
  • Vårt samhälle riskerar tydligen att förändras i grunden. Ja? Varför skulle vi annars ha val?
  • I sossarnas Sverige beskattas inkomst så hårt att bara de som föds rika pensioneras rika. Därför tycker många av oss som inte föddes rika att lägre skatter på arbete känns rättvist.
  • Bilden har jag lånat av Helen Andersson. Jag tyckte den passade.

    lördag 14 augusti 2010

    Den hatiska vänstern

    Det har förvånat mig hur hatiska vänstersympatisörer ofta är. Hur man väljer personangrepp och slagord där en intellektuell debatt skulle vara det civiliserade alternativet. Alltför ofta ligger diskussionen på nivån:

    Så du röstar på dum-Alliansen!? Du tycker alltså att fattiga ska kastas ut på gatan så att bara de som betalat ska få plats på sjukhusen!? Som i USA!

    Obildat och aggressivt. Naturligtvis går det även igen i rörelsen som organisation. Som både Expressen och Svenskan beskriver trycks nu massiva resurser in i en negativ kampanj där Allianspolitiker visas uppochner och kallas ”megafel”.

    Jag vet i alla fall vilka jag INTE vill ska leda Sverige.

    Frihet är det bästa ting

    Utan frihet finns ingen trygghet. Om du är beroende av byråkraters godtycke och att politiker inte ändrar bidragsreglerna efter de senaste opinionsvindarna kan du aldrig vara trygg. Särskilt om du inte vill leva i samhällets mittfåra.

    Lena Anderson förstår verkligen inte värdet av frihet. I dagens ledarkolumn (som nästan är en hel sida) i DN beskriver hon en världsbild där ”kultur som bas för samhälle och medborgare” endast fungerar om pengarna först filtreras genom en statlig byråkrati innan de når kulturskapare.

    90% av Sveriges kulturutövare verkar ha blivit bidragsknarkare. Istället för att ligga nära publiken, har man inriktat sig på att vara bidragsutdelarna till lags. Sedan skriker man rakt ut (gärna om demokratins undergång) om någon vill omfördela resurserna, eller ännu värre – ge makten tillbaka till medborgarna.

    Jag har skrivit om Anderssons underliga dragning till planekonomi tidigare, men det blir bara konstigare och konstigare:

    ”I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet.”

    Ja naturligtvis, men vad frågan handlar om är om staten ska se till att alla har det drägligt eller om den ska gå vidare och även reglera att ingen har det annorlunda än någon annan. Vill man gå vidare där förstår jag varför man vill ha en stor stat och hatar frihet.

    tisdag 3 augusti 2010

    Identitetspolitikens särintressen talar

    En av alla de grupper som lever på att representera folk baserat på religion eller etnicitet reagerar idag naturligtvis hårt på integrations- och jämställdhetsminister Sabunis förslag att människor ska bemötas som individer istället för att kommuniceras med via företrädare.

    Yasri Khan, förbundsordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, skriver:

    Etniska och religiösa organisationer bidrar till spridning av gemensamma värderingar och stärker individer. De kopplar ihop människor från olika bakgrunder...

    Goddag yxskaft? Khan verkar helt enkelt inte förstå något problem med den enklavisering som Sabuni menar att identitetspolitik leder till.

    När svenskar för över hundra år sedan flyttade till Amerika togs de inte emot av representanter från samma statskyrka och klassamhälle som de just flytt ifrån. Det var bra.

    fredag 30 juli 2010

    Välfärd kräver lag

    Hanne Kjöller påpekar på ledarplats i dagens DN att vi är vana att mäta välfärd i ekonomiska termer, men att det är ett fattigt och otillräckligt mått:

    Rätten att kunna känna sig trygg hemma är nog avsevärt mer avgörande för individens upplevelse av välfärd än om det är 75 eller 80 procents ersättningsnivå i sjukförsäkringen.

    Därefter byter hon åter till ett mycket svenskt (socialdemokratiskt?) perspektiv och börjar titta på fördelning och skillnader istället för absolutvärden. Dessutom klassar hon ”socialt utsatta i miljonprogramsområden” som eviga vänsterväljare. Kanske är det just dessa väljare som skulle ha mest att vinna på en nymoderat politik med arbetslinje, lägre skatter på låga inkomster samt nolltollerans mot all form av brottslighet.

    Alla som försökt polisanmäla ett vardagsbrott vet vilket totalt ointresse medborgaren bemöts med. Resultatet blir att vi som kan väljer att undvika platser där brott begås eftersom vi vet att samhället inte tänker agera mot brottslingarna. Detta går igenom vi val av bostadsort så väl som i val av skolor till våra barn.

    När samhället inte kan erbjuda välfärd kommer medborgarna, efter vilja och möjlighet, att själva försöka skapa ett gott liv åt sin familj och sig själva. De som inte är intresserade av att begå brott och vill leva med andra som delar den viljan kommer att flytta till lugna, säkra platser som då blir ännu bättre.

    Tyvärr verkar politiker av alla färger alltför ofta vara mer intresserade av att smeta ut brottslighet än att bekämpa den. Det motverkar medborgarnas rimliga försök att undvika att utsättas för brott och är en oacceptabel kapitulation inför ondskan.

    I mitt Sverige behöver man, liksom i Mariano Pasiks Argentina, inte låsa sin cykel.

    torsdag 29 juli 2010

    Boliviansk tramsresolution

    Både DN och Svenskan publicerar idag en text från TT som måste vara någon form av omarbetad pressrelease från någon aktivistorganisation. Det är tråkigt att man inte har gjort någon djupare analys eftersom det hela verkar ganska spännande.

    FN har antagit en resolution som enligt TT nu innebär att bland annat rätten till rent vatten nu är mänsklig rättighet. (DN har nu som tur är rättat sin ingress så att det framgår att det här är en icke bindande resolution.) Går man till FNs egen hemsida ser man att de som skett i det närmaste är ett gemensamt uttalande där församlingen säger så här:

    …calling on States and international organizations to provide financial resources, build capacity and transfer technology, particularly to developing countries, in scaling up efforts to provide safe, clean, accessible and affordable drinking water and sanitation for all.

    Ingenting att vare sig bli direkt glad eller ledsen över alltså. Möjligen kan man med visst intresse notera ordet ”affordable” – människor har alltså inte rätt till gratis vatten. För mig som lekman känns det lite konstigt med en mänsklig rättighet som sedan måste köpas.

    Intressant att notera är att en stor andel av de länder som man normalt associerar med starka mänskliga rättligheter (däribland Sverige) lagt ned sina röster. Sverige motiverar sig inte, men från Storbritannien lämnas följande förklaring:

    The representative of the United Kingdom said her delegation had abstained for reasons of substance and procedure. Concerning substance, there was no sufficient legal basis for declaring or recognizing water or sanitation as freestanding human rights, nor was there evidence that they existed in customary law. As for procedure, it was disappointing that the text pre-empted the work going on in the Human Rights Council, she said, noting that the United Kingdom had supported the resolution establishing the independent expert, as well as the text on human rights and access to safe water and sanitation, adopted in 2009. Indeed, the work in Geneva had been progressing, she added.

    Lösningen till gåtan är nog att resolutionen introducerades av Bolivia där 2000:s Cochabamba Water Wars utspelade sig. Efter att ha misslyckats med avreglering och statskontroll försöker man sig nu på internationella resolutioner. Jag tycker det verkar långsökt och är glad att Sverige avstod från att rösta.

    måndag 19 juli 2010

    Om risk och egenföretagande

    Olle Nygårds skriver idag i en krönika i svenskan om väder, risker och nyföretagande. Min övertygelse är att det Sverige som socialdemokratin byggde upp helt enkelt inte är gjort för egen- och småföretagande, systemet gynnar istället den som jobbar på en stor fabrik och är med i facket. (Eller som har ärvt väldigt mycket pengar och en fabrik.)

    Skatterna är höga men i gengäld är förmånerna bra - så länge du beter dig som en genomsnittlig arbetare. Politiker må prata om att egenföretagare behövs, men nämner inte gärna att du samtidigt avsäger dig all rätt till de försäkringar du jobbat ihop. AEA klargör på sin hemsida:

    ”Att säga upp sig från ett arbete utan att ha ett nytt är allvarligt.”

    Kanske är det därför som i princip alla egenföretagare som jag känner grundade sina bolag utan att först varit anställda någonstans.

    Om man verkligen menade allvar skulle man göra det bättre att vara egenföretagare än att vara anställd. Vad sägs om slopad statlig skatt och bibehållen a-kassa för egna företagare?

    söndag 18 juli 2010

    Burka som politisk uniform

    Lagen om politisk uniform avskaffades 2002, så att i Sverige förbjuda bärandet av burka för att man inte sympatiserar med bärarens bild av hur samhället bör organiseras vore ett steg tillbaka.

    Diktaturer som Iran och Nordkorea reglerar folks frisyrer och huvudbonader. Sverige hör inte hemma i det sällskapet. Här är det ok att demonstrera samhällskritik genom klädval.

    Som jag har skrivit tidigare, tycker jag dock inte att man kan välja att bära burka eller nikab och samtidigt kräva att omgivningen inte ska låtsas om det.

    lördag 17 juli 2010

    Utan papper och fingertoppar

    Att skriva sansat om flyktingmottagning är en utmaning. Många har väldigt starka känslor och åsikter kring ämnet och vill gärna läsa in saker i texterna som skribenten (d.v.s. jag just nu) inte hade tänkt sig. Låt mig därför börja med att klargöra två av mina grundåsikter i frågan:

    • När någon knackar på vår dörr och säger ”snälla släpp in mig, jag har ingen annanstans att gå” har vi en moralisk skyldighet att hjälpa dem.
    • Det finns över en miljard riktigt fattiga i världen. Många av dem har det antagligen dåligt, men vi kommer aldrig att kunna lösa fattigdomsproblemet genom att låta dem alla immigrera till Sverige.

    DN berättar idag att migrationsverket har köpt in ny utrustning för att kunna läsa fingeravtryck från skadade fingrar. Behovet beskrivs så här:

    Bland dem som sökte asyl i Sverige förra året hade 2 000 personer fingeravtryck som inte kunde avläsas. Hittills i år handlar det om 1 000 personer. Bland dessa finns, enligt Migrationsverket, en del som förstört sina fingeravtryck genom att slipa ner, skära av eller bränna sina fingertoppar.

    Om man har gjort något så relativt desperat som att skada sina egna fingertoppar i syfte att inte kunna bli identifierad drar jag slutsatsen att man antingen:

    • inte har rent mjöl i påsen, eller
    • är på flykt från ett annat EU-lands havererade mottagningssystem.

    Oavsett vilket så känns det långsökt att försöka lösa det här genom att köpa nya maskiner. Vad sägs om en helt ny flykting-, invandrings-, och biståndspolitik?

    Nej, planekonomi är inte lösningen

    Lena Andersson har åkt tåg. Hon har därför stött på de brukliga problemen i kollektivtrafik: brist på service, ointresse att uppfylla sina åtaganden, och allmän sunkighet. Andersson använder sina vanliga förklaringsmodeller och kommer därför snabbt till slutsatsen att centralisering och planekonomi bäst skulle lösa problemen.

    Jag tror att makten skulle ligga bättre hos resenärerna.

    Det grundläggande missförståndet är att järnvägsbolag som SJ tror att de säljer resor trots att det som alla vill köpa är att vara vid en slutdestination vid en bestämd tid. (Med minimalt lidande längs vägen.)

    Incitamentsmodellen för järnvägsbolagen bör därför utformas så att tydliga viten till resenärerna utgår vid försening. Vad sägs om 5 kr per påbörjad minuts försening? (Det är ungefär vad det kostar att hyra in städhjälp som gör det arbete hemma som jag inte hinner med eftersom jag sitter och fryser utanför någon gudsförgäten station.)

    söndag 27 juni 2010

    Mitt Sverige?

    Dilsa Demirbag-Sten skriver idag på DN debatt:

    När jag, mina tre småsyskon och mor kom till Sverige 1976, var det ett land som var vida känt för välstånd, jämlikhet, välfungerande demokratiska institutioner och human invandringspolitik. Far, som hade flytt till Sverige ett år tidigare, tvekade aldrig i valet av exilland.

    Det gör mig stolt. Jag vill att Sverige fortfarande ska vara det landet och jag vill hälsa Demirbag-Sten och alla andra som kommit efter henne välkomna till landet jag växte upp i.

    Samtidigt hör jag i bakhuvudet programledarna från Halal-TV skrika att de är minst lika svenska som jag och ifrågasätta med vilken rätt jag kan hälsa någon välkommen. Sverige är mångkulturellt numera, och vilken rätt har jag att pådyvla någon mina västerländska värderingar?

    tisdag 15 juni 2010

    Service Guarantees Citizenship?

    Enligt både DN och Svenskan är Mats Ekdahl, generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar, upprörd över att ”Man kör med Bruce Willis-sekvenser” i försvarsmaktens nya rekryteringfilmer som ser ut så här:

    Personligen reagerar jag mest på rubriken ”Har Du det som krävs för att ha en åsikt?”, det känns väldigt bekant:

    I övrigt tycker jag de nya rekryteringsfilmerna känns lite plastiga och oinspirerade. De kanske bara skulle sätta sig och titta igenom den amerikanska marinkårens filmer på youtube. Mitt favoritexempel:

    måndag 14 juni 2010

    Piratkopieringens goda effekter

    Den moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow anför idag på SVT Debatt teorin att fildelning har gjort Sverige till ett föregångsland. Han noterar att 25% av årets musikförsäljning kommer att vara digital och menar att det sätter Sverige i världsklass vad gäller digitaliserad försäljning av musik och att orsaken till detta kan beskrivas så här:

    Vi ska tacka fildelningen för detta. Fildelning, inte att förväxla med piratkopiering, är en fantastisk teknik som dramatiskt förenklar distribution av digitalt innehåll. Nu växer tillgången på musik, film och annat innehåll på internet, som distribueras lagligt och därmed minskar efterfrågan på piratkopiering.

    Utan trycket från piratkopierande fildelare samt ett tydligt ställningstagande från både Persson och Reinfeldt att någon jakt av amerikanskt slag på den som fildelar för husbehov inte skulle bli aktuell i Sverige, tror jag dock att skivbolagen fortfarande bara skulle skratta åt Spotify.

    Jag skulle gärna se att von Sydow konkretiserade hur han vill hjälpa "...unga entreprenörer som med små laptops och stor talang..." att skapa föregångslandet Sverige. Exempel inom småföretagarregler, skatteregler och upphovsrättsregler vore en bra början.

    måndag 31 maj 2010

    Fredsskepp och krigsskepp

    Det finns en plats som kallas Gazaremsan, hälften så stor som Singapore men dubbelt så stor som Lichtenstein. DN gjorde i helgen ett reportage därifrån och visade revisorer med iPads och ungdomar som spelade farmville.

    Tyvärr är inte det hela bilden. Gaza styrs av en terrorklassad organisation vars oförtröttliga kamp för att få fortsätta ett krig man förlorade på sextiotalet leder till trasiga hus och en lågintensiv konflikt med Israel.

    Jag ser likheter med Karelen, Königsberg, Lothringen, och säkert tusen andra platser. Det här kriget borde vara över sedan länge. Kapitulera, slut en hård fred, öppna hamnar och gränser, gå vidare med era liv. Och sluta lobba meningslösa Qassam-raketer över gränsen.

    Men samtidigt är Hamas valda i någon form av fria val. Jag förstår inte varför. Kanske hoppas Palestinierna på Gazaremsan att Iranska kärnvapen plötsligt ska radera ut Israel, kanske har konflikten numer så mycket religiösa undertoner att alla kompromisser blivit omöjliga, kanske kan klassiska europeiska fredsavtal inte skrivas utanför Europa.

    Nu i dagarna har ett gäng välgörenhetsorganisationer, som verkar seriösa om än Israelfientliga, fyllt båtar med förnödenheter och försöker sig på att bryta blockaden. Ett spel för gallerierna naturligtvis – alla inser att Israel kommer att borda skeppen, leta efter vapen och terrorister, men antagligen inte hitta något och därefter leda skeppen till en kontrollerad hamn. (Den Israeliska propagandaapparaten verkar redan ha lastbilar redo för att köra förnödenheterna till Gaza efter kontroll.)

    Helt obegripligt blir det då när folk på ”fredsskeppen” gör våldsamt motstånd mot de bordande soldaterna. Jag vet inte om de vill bli martyrer eller bara är korkade européer som är vana vid att slåss med kravallpolis, men som israelisk, arabisk och svensk media rapporterar blir de naturligtvis skjutna.

    lördag 29 maj 2010

    Frihet eller folkhem?

    Linnea Nilsson och Emil Schön har skrivit en bok som de valt att kalla ”fult folk”. En lite vitsig titel för en text som, åtminstone baserat på deras debattartikel i dagens DN, bara verkar tugga samma gamla vänstersnack som vanligt:

    Globaliseringen och valfrihetsideologin levererar en lång rad löften om vad som är möjligt att uppnå, men samtidigt kan det aldrig bli möjligt för alla. När drömmen inte uppfylls faller skulden tillbaka på den enskilde...

    Lösningen är alltså att minska (val)friheten och stärka likriktningen i samhället. Vi måste få mer lika utfall, oavsett egen insats och målet är inte att alla ska få det bättre utan att alla ska ha det lika. Annars kommer människor att ha drömmar som vissa inte kommer att kunna uppfylla.

    Frihet och drömmar leder alltså till rasism. Skarpsinnigt värre.

    Jag behåller hellre friheten och drömmarna. Även om kostnaden är att folkhemmets tid kanske är förbi och vi som Markus Uvell tidigare skrev i DN måste:

    [göra upp med] ...tanken att politikens mål är att vi alla ska bli så lika som möjligt, att skillnader alltid är av ondo.

    Men frågan är spännande, är det frihetsdrömmarna eller folkhemsdrömmarna som som skapat sverigedemokraterna?

    När det gäller ”ökade klyftor” är det viktigt att komma ihåg att Sverige under socialdemokratins hegemoni utvecklade en av västvärldens ojämnaste och minst rörliga förmögenhetsfördelningar, men visst höll man nere löneskillnaderna bland arbetare och tjänstemän. När någon pratar om att minska klyftorna brukar jag mest tänka på den här debatten:

    måndag 24 maj 2010

    Friktion, legitimitet och nationalism

    Den alltid lika skarpa Lena Andersson skriver i DN om vänskapsamhället och friktionssamhället. Hon har en stor poäng i att ”det gamla Sverige” var ett av väldens mest homogena länder där väldigt lite olikhet tolererades. Här frodades jantelagen och folk viste sin plats sedan generationer.

    Friktionssamhället, som vi nu redan lever i och i framtiden kommer att se mer av, är antagligen en ganska bra beskrivning av vad sverigedemokraterna lever av. Det är jobbigare att leva och verka i ett samhälle där de underförstådda reglerna är färre och den sociala kontrollen obefintlig. Samhällskontraktet blir mer amerikanskt, avtal måste skrivas eftersom handslag inte är pålitliga, och tvister ska till domstol. Jobbigare, men också friare.

    En utmaning i ett friktionssamhälle är att sammanhållningen, det man normalt kallar statens horisontella legitimitet, rimligen minskar. Om vi inte har något gemensamt varför ska jag då betala höga skatter för att ge dig förmåner?

    Att nationalism inte fungerar i ett friktionssamhälle tror jag därför inte på. Tvärtom tror jag att ett fungerande friktionssamhälle, likt USA, måste vara nationalistiskt.

    söndag 23 maj 2010

    Utvärderingar, status och respekt

    Alla utvärderas hela tiden. Frågan är bara om man låtsas om det, och vad man i så fall gör med information. För att på ett seriöst sätt samla in feedback från olika håll arbetar moderna organisationer med 360-graders återkoppling. Wikipedia beskriver de källor som används så här:

    Feedback is provided by subordinates, peers, and supervisors. It also includes a self-assessment and, in some cases, feedback from external sources such as customers and suppliers or other interested stakeholders.

    Det faktum att insamlad återkoppling sedan finns med i medarbetarsamtal som i sin tur kan vara grund för individuell lönesättning upplevs av utbildningsministern tydligen som orimligt:

    Ingen annanstans i arbetslivet är det medarbetaren som sätter chefens lön.

    Nja. Den chef som leder de minst nöjda medarbetarna kan nog inte räkna med att hyllas i en modern organisation.

    Dessutom är det redan så att elever och föräldrar redan utvärderar sina skolor och lärare. Nu flyttar de till en annan skola, och rektor får aldrig chansen att hjälpa en underpresterande medarbetare i tid och vet inte varför skolan tappar elever. Rädda, defensiva lärare kommer aldrig att vinna status och respekt.

    fredag 21 maj 2010

    Skam åt Borg Wallin!

    CSN:s byråkrater och generaldirektör blir alltmer ensamma i sin åsikt om att de bättre än våra främsta universitet och högskolors rektorer kan avgöra vad heltidsstudier innebär.

    Personligen vet jag att den nuvarande poängfördelningen har varit praxis i åtminstone 20 år, med inget verkar inte rubba generaldirektör Kerstin Borg Wallins övertygelse:

    Reglerna är väldigt klara och det är ingen tveksamhet om vad som gäller, säger hon och tillägger att det är beklagligt för dem som drabbas.

    Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz är som tur är av en annan åsikt:

    Det vore skam om det inte gick att lösa för de studenter det nu handlar om. Det går att lösa med nuvarande regler om alla visar god vilja.

    Skam säger ministern. Barockt säger rektor.

    Universiteten måste underordna sig CSN?!?

    Den grundläggande frågan är om CSN är en lednings eller stödfunktion. Ska innehållet och studieplanen för en civilingenjörutbildning bestämmas av professorerna på KTH eller av byråkraterna på CSN? Frågan verkar löjlig tills folkpartiets (!) Karin Pilsäter får uttala sig i SvD:

    I första hand tycker hon att det är högskolorna som måste se över sina rutiner. Att ändra regelverket ser hon som en absolut sista lösning.

    KTH är ändå ett av världens 200 främsta universitet och högskolor. Jag tycker det är mycket märkligt att CSN anser sig ha rätt att underkänna dess studieplaner.

    Anders Axelsson, rektor vid Lunds Tekniska högskola, bidrar med en tydlig beskrivning av läget:

    ”Barockt”

    torsdag 20 maj 2010

    CSN vs KTH?

    Enligt DN anser CSN att var tredje student fuskar till sig för mycket studiemedel. CSN:s pressekreterare Klas Elfving meddelar:

    Det rör sig om mer än 30 000 ärenden och så här långt har granskningen visat skrämmande resultat.

    Via John Kåbergs blogg kommer jag dock snabbt till den mycket rimligare slutsatsen att CSN har missförstått hur högre utbildning fungerar i Sverige och börjat skicka ut små hotbrev till de som följer den normala kursplanen på KTH.

    Det som är skrämmande är CSNs uppenbara brist på verklighetskontakt och hur de ger sig ut och trakasserar hårt arbetande studenter som just nu borde vara mitt i en tentaperiod.

    söndag 16 maj 2010

    Journalistrollen: Klippare, åklagare och domare

    I en signerad ledare skriver Hanne Kjöller om att det inte är underligt att människor är rädda för journalister. Jag är inte säker på att ”rädda” är rätt ord, men jag tror att många människor äntligen insett att journalister inte är objektiva sökare och förmedlare av någon sorts sanning, utan yrkesmänniskor med egen agenda.

    Kjöller menar att ”Uppdrag granskning” bränner marken för alla journalister och att:

    Att metoderna, inte minst redigeringen, är så ohederliga att åtskilliga som fått känna på redaktionens klipp- och klistrateknik vägrar vara med i något annat än direktsändning.

    Jag tror inte att Kjöller är så naiv att hon tror att ”ohederligheten” är begränsad till uppdrag granskning. Problemet för vanliga människor är att journalisten är både åklagare och domare. Dessutom agendasättare, du vet aldrig vad interjun egentligen handlar om, och den som har rätten att klippa bort dina goda argument innan juryn släpps in.

    Om du inte är säker på att journalisten som ringer dig har samma agenda som du, är det min övertygelse att du bäst kommunicerar med journalister genom pressreleaser från informationsavdelningen. Som privatperson eller lägre tjänsteman har du inget att vinna men allt att förlora.

    Bildernas ideologi

    DN Kultur publicerar i vanlig ordning utmärkta texter som sedan inte kan diskuteras på något rimligt sätt eftersom de inte läggs ut på nätet. Jag antar att de tänker sig att man ska köpa särtryck och träffas på torsdagar för att diskutera texterna i ABF:s studiecirklel kring samtiden. Kanske gör de istället sig själva irrelevanta.

    I dagens kultursöndag skriver Kajsa Ekis Ekman om ett glapp mellan ord och bild när kvinnor skildras:

    När tennisproffset Venus Williams intervjuas i en sporttidning får hon respektfulla frågor om sin backhand och ATP-rankning. Men på omslaget har hon en rosa bikini, förförisk blick och se knappast ut som en tennisspelare.

    Ekman menar att samma sak kan ses i privata bilder:

    På sajter som snyggast.se poserar unga tjejer och gör sitt bästa för att se ut som bombnedslag, medan de unga killarna ser ut som hösäckar i keps.

    Jag tycker att Ekman säger något viktigt när hon påpekar att bilderna uttrycker en ideologi och att värderingar som inte kan skrivas i ord i bilderna ibland visar sitt ganska fula tryne.

    På framsidan av DNs egen sportbilaga ”Mera Sport” finns idag en stor bild på fotbollspelaren Zlatan Ibrahimovic när han kliver i en blänkande Porsche Panamera turbo. Även det en tydlig bild av vad som egentligen krävs av ”hösäckar i keps”.

    torsdag 13 maj 2010

    Vem står på tur härnäst?

    På SvD:s ledarblogg skriver Per Gudmundson med en imponerande tydlighet om attacken vid Uppsala universitet och det sammanhang den sker i. Han blandar berättelsen om en demokrati och liberalism på global tillbakagång med den fysiska aggressivitet som den som vill stå på demokratins sida tydligen riskerar att mötas av.

    Skitungar och hormonstinna unga män, visst. Men i mobb är de inte roliga att möta. Och deras värderingar uppstår inte i ett vakuum.

    Jag tänker direkt på Martin Niemöller och hans dikt om de godas tystnad.

    Als die Nazis die Kommunisten holten,
    habe ich geschwiegen;
    ich war ja kein Kommunist.

    Als sie die Sozialdemokraten einsperrten,
    habe ich geschwiegen;
    ich war ja kein Sozialdemokrat.

    Als sie die Gewerkschafter holten,
    habe ich nicht protestiert;
    ich war ja kein Gewerkschafter.

    Als sie die Juden holten,
    habe ich geschwiegen;
    ich war ja kein Jude.

    Als sie mich holten,
    gab es keinen mehr, der protestierte.

    tisdag 11 maj 2010

    Frihetens fiender

    Maria Ferm och Jakop Dalunde från Grön Ungdom skriver på DN Debatt om att det statliga stödet till den som väljer att köpa en bil med lägre miljöpåverkan bör tas bort, men ambitionen slutar inte där. Det verkar snarast som om Ferm och Dalunde oroas över hur människor ser på sin livskvalitet:

    ”Varför skulle fler snabbtåg, spårvagnar, tunnelbanor, spårbilar, bussar och cyklar i stället för fler motorvägar innebära sänkt livskvalitet?”

    Vi gillar både ni och jag cyklar, så låt mig lämna dem utanför och förtydliga frågan lite:

    ”Varför skulle kollektiva lösningar istället för individuella innebära sänkt livskvalitet?”

    Det socialistiska blocket vill som vanligt föra över makten från den lilla människan till den stora duktiga staten och dess byråkrater. Bäst vore nog om alla vi arbetare slutade ha egna drömmar, bosatte oss i miljonprogrammens betongkolosser, och lät oss bussas fram och tillbaka till fabrikerna på statligt bestämda tider.

    lördag 8 maj 2010

    Liberal, meritokratisk klasskamp?

    ledarplats i DN har Lena Andersson återigen bidragit med en intressant text som av outgrundlig anledning kallas kolumn trots att den täcker större delen av sidan 4.

    Eftersom barn ofta liknar sin föräldrar, även i yrkesval som vuxna, drar Andersson (via klassamhället) slutsatsen att det inte finns någon koppling mellan ansträngning och lön. Därifrån går hon vidare till slutsatsen att det är moraliskt tveksamt om ett liv av strävan ska ge mer än ett liv i lättja. Vidare klargör Andersson följande:

    Att få studera är en ynnest.

    Nej, att studera är hårt arbete och att skjuta upp belöningar. Om man inte är praktiskt lagd är det vad som krävs för att kunna konkurrera på en global arbetsmarknad där din insats hela tiden mäts mot vad som kan göras i Indien, Rumänien eller Kina.

    Dessutom är högre utbildning i Sverige tillgängligt för var och en som under tonåren väljer att sitta hemma och lära istället för att varva moppe vid korvmojjen eller spela world of warcraft. Det är ett val som (jag gissar) både Andersson och jag har gjort och är mycket nöjda med, men här tycker jag att hon gör en generalisering av samma typ som Strages underbara Rockycitat från gårdagen:

    "Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport."

    Att anta att alla egentligen skulle vilja leva som jag bara de fick chansen är roligt i en kulturkrönika, men mest pinsamt på ledarplats. Människor gör olika val i livet, en del pluggar hela nätterna och en del går på fotboll. Jag vet viket val jag har gjort, men jag tycker inte att jag har rätt att upphöja mitt val till bättre.

    Varje gång vi höjer skatten flyttar vi makt från folket till politiker och bidragsutdelande tjänstemän. Friheten att välja minskar.

    Den bland- eller marknadsekonomi som vi har i Sverige och de belöningssystem den skapat är naturligtvis inte perfekta. Den dörren var redan öppen innan Andersson sparkade in den. Vad hon vill ha istället går hon tyvärr inte in på.

    Jag skulle kunna tänka mig en skatt på inkomst av arbete som är lika platt som den vi i Sverige har på inkomst av kapital. Det tycker jag skulle vara ett sätt att angripa klassamhället.

    fredag 7 maj 2010

    Förtroende

    Det är 1937. Du är jude. Du har just flytt från Köln och sökt asyl i Sverige. Ditt ärende ska behandlas och din försvarare dyker upp. Hon inte bara bryter lätt på tyska, hon har dessutom naziuniform på sig.

    Svenskan beskriver en likande situation. Jag skulle inte ens vilja representeras av någon som vägrar skaka hand med mig.

    torsdag 29 april 2010

    Ironi, förvanskning och otydliga avsändare

    Att ta sin motståndares argument och framföra dem tydligt så att alla som läser dem själva snabbt kan dra slutsatsen att de inte håller med kan nog vara ett effektivt retoriskt knep. Den klassiska retoriska stilfiguren ironi – säg en sak, mena en annan.

    (Nej, det är inte ironiskt om det regnar på din bröllopsdag. Bara lite tråkigt.)

    Problem uppstår när den verkliga avsändaren inte är tydlig, men det är ett vanligt problem i politiken. Hur vet man t.ex. om en representant för Lärarnas Riksförbund uttalar sig för en bättre skola och när han eller hon är en del av rörelsen och mest vill att Mona ska vinna valet? Om jag förstår Annika Ström Melin i dagens DN rätt, är vi här helt ense – tydliga avsändare är viktiga.

    Det andra problemet är när förtydligandet övergår i förvanskning och trams, men inte heller det är något ovanlig för den som t.ex. ibland lyssnar på Mikael Wiehe.

    onsdag 28 april 2010

    Materiell eller positionell jämlikhet?

    signerad ledarplats i DN argumenterar idag, som jag förstår det, Henrik Berggren via Tony Judt för ”en mer jämlik materialism”, och menar i sin slutsats att:

    Rikedomen fördrages med jämnmod om den delas av alla.

    Jag vill påstå att Berggren på ett förvånande sätt missar själva poängen. Vi är alla mycket rikare idag än vi var på femtiotalet, allas bilar är idag säkrare, snabbare, och trevligare än de som fanns att tillgå för ett par årtionden sedan – på det och tusen andra sätt delas rikedomen av alla.

    Men om vi däremot ser bortom den materiella konsumtionen till den positionella, de varor eller tjänster som vi genom att äga eller konsumera visar vår relativa position med, dyker de riktigt intressanta svårigheterna upp. Hur fördelas positionell rikedom i ett rättvist samhälle?

    tisdag 27 april 2010

    KO: Odells retorik golvar sossarna

    Även om TT i sitt telegram glömmer att nämna (s)-märkningen på retorikexperten Paul Ronge är det tydligt hur väl Odells beskrivning av de rödgrönas brist på seriös finansiering träffat. Sossarna Ronge, Bjereld och Östros viftar vilt med båda händerna.

    Tobleronepolitik är en både träffande och rolig benämning, men det är ingen episk golvning som den här:

    måndag 26 april 2010

    En folkrörelses död?

    Trivsel- och ordningsskylt i hårdplast
    Trivsel- och ordningsskylt i hårdplast

    SvD tar upp att idrottens ledare inte längre kan anses vara ideella. Fotbollsförbundets vice ordföranden Susanne Erlandsson tycker t.ex. inte att större arvoden som inte redovisas till vem de går på något sätt är konstigt:

    Titta på vilken styrelse som helst och det är likadant oavsett om det handlar om idrott eller om näringsliv.

    Kanske är det svårt för någon som inte lever på sin förmögenhet eller sin riksdagsmannapension att engagera sig ideellt i någon större omfattning. Innebandyns ordförande Lars-Gunnar Tjärnquist är tydlig med vad han får i arvode och jämför det med vad det skulle kosta att anställa en tjänsteman för att utföra samma arbete. Han menar att världen har förändrats:

    De gamla eldsjälarna som fanns tidigare blir allt färre och det är svårt att få folk till styrelseuppdrag.

    Det är ju inte utan att man funderar på vilka dessa eldsjälar var och vart de har tagit vägen? Kanske är det så att kraven på idrottsföreningarna ökat till den grad att man numera måste se att engagemang som ett (deltids-)arbete?

    Om det här inte var politiskt styrt och finansierat med skattepengar skulle det inte vara något problem, men nu håller vi alltså på att skapa en professionell, skattefinansierad idrottsrörelseadministrationskår som står för strategiutveckling och uttalar sig i den ideella idrottens namn.

    söndag 25 april 2010

    Skratta eller gråta?

    Peter Eriksson refereras i svenska dagbladet:

    Vad gäller ändrad nettoinkomst har individer i storstädernas förortskommuner fått 16 500 kronor mer per år, eller 7,4 procent mer. Det kan jämföras med individer i glesbygdskommun, som fått 9 100 kronor mer, eller 5,4 procent.

    Tydligare än så här kan det inte bli. Han tycker verkligen att det är viktigare att ingen får det bättre än någon annan än att alla får det bättre. Eriksson borde se Thatcher-klippet som jag länkade till tidigare idag.

    Socialism skapar inte rättvisa – och folk förstår det

    PJ Anders Linder påpekar på ledarplats i SvD att det inte finns någon anledning för alliansen att rygga en valrörelse på temat rättvisa. I ett land där socialdemokraterna genom årtiondena skapat en av västvärldens skevaste och mest orörliga förmögenhetsfördelningar får Ibrahim Baylan gärna försöka driva valrörelse på att det ska bli ännu svårare att arbeta och spara ihop till sina drömmar.

    En skola där alla får chansen till en bra start är att föredra framför en där alla får samma betyg.

    Naturligtvis har någon redan förklarat hur socialisterna tänker kring rättvisa och ”ökade klyftor”:

    lördag 24 april 2010

    Mer stat är inte svaret

    Lena Andersson skriver på ledarplats i dagens DN om hur hon kan känna igen sig i en bok av den nyligen avlidna författaren Eva Adolfsson. Av detta drar hon slutsatsen att staten bör bekosta konst, och absolut göra det ”med mycket pengar”.

    Jag kände idag igen mig i ett klipp om facebook i South Park som en kompis länkade till på facebook. Så antagligen har både Andersson och jag nyligen haft svårbeskrivbara kulturupplevelser. Jag kan naturligtvis inte veta att hon skulle godta min upplevelse som annat är skräp, men jag hoppas att hon skulle förstå mig.

    Den stora skillnaden ligger i att Andersson, med hot om våld, vill att jag ska betala för hennes kulturupplevelse. Statens pengar kommer från folket, och när man vill tvinga andra människor att finansiera det man själv (eventuellt uppbackad av vänner) tycker är bra har man vandrat de första stegen på en farlig väg.

    Bättre då att skattebefria donationer. Mer stat kan aldrig vara en lösning, om man nu inte även förespråkar hot och tvång. Det finns en annan väg:

    Fem timmar om dagen

    Enligt folkhälsoinstitutet ägnar tydligen var femte 15-årig pojke fem timmar eller mer varje dag åt dator- eller tevespel. Pia Lindeskog, chef för avdelningen för levnadsvanor och livsmiljö på Folkhälso­institutet, tycker att det vore bra om de ägnade lika mycket tid åt fysisk aktivitet.

    ”Hej verkligheten!” säger jag. I sina spelvärldar får de uppleva gemenskap, att de behövs, och att de når framgång. Fem timmars idrottsträning om dagen måste rimligen motsvara någon form av elitsatsning för en 15-åring, och eventuellt har inte datorspelarna varit med och sålt bingolotter sedan åttaårsåldern.

    Men frågan är ändå intressant. Vad skulle kunna göra fysisk aktivitet lika intressant som spelande för en femtonåring? Vad skulle ens kunna göra verkligheten lika intressant som en spelvärld? Eller är det helt enkelt så att spelvärldarna numera är en riktig del av verkligheten och den fysiska aktiviteten kommer med näst-nästa generations wii-kontroller?

    lördag 27 mars 2010

    Flyktingbarnens egna mål?

    Att skriva om flyktingfrågan är, som Hanne Kjöller i gårdagens DN påpekar svårt. Samtidigt visar hon tydligt på behovet av diskussion.

    De ensamkommande flyktingbarn som i första hand är ensamma i värden och bara har råkat hamna i Sverige torde, som migrationsminister Tobias Billström tydligen föreslagit, utan problem kunna skickas till ett bra, Sverigefinansierat, barnhem i sitt hemland. Om inget skyddsbehov föreligger bör vi rimligen behandla föräldralösa barn som inte är medborgare lika, oavsett om de är medborgare i Afghanistan, Somalia, eller USA.

    Barnens mål kan inte rimligen vara att hamna på barnhem i ett kallt land långt hemifrån där de inte känner någon och inte kan språket. Gudmundsson pekade ju nyligen på de bisarra kostnader som uppstår när barnen ska inhysas i Sverige. För samma summor bör vi kunna ge dem både en bra start i sitt hemland och ett rejält stipendium för studier på ett svenskt universitet när de blivit äldre. Det borde till och med kunna skapas extra platser för barn som inte flytt till Sverige först.

    lördag 13 mars 2010

    Identitet, ansvar och medmänsklighet

    Jag har alltid tyckt att det är lite underligt när man beskriver att många som söker asyl i Sverige helt saknar ”papper”. Om man inte har något att dölja borde man ju ha samlat på sig så mycket dokumentation som möjligt för att stärka sin sak istället för att dyka upp utan så mycket som en sophämtningsräkning eller ett söndagsskolebetyg?

    Å andra sidan har jag aldrig flytt från något, så det jag tycker är konstigt kanske är helt i sin ordning.

    Gudmundson beskriver på ledarplats i Svenskan en situation där människor utan egentligt skyddsbehov på ett bedrägligt sätt tar en allt större del av de resurser som satts av för att hjälpa flyktingar i anspråk. Han skriver:

    Men när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism.

    Om det här är sant måste det åtgärdas. Men, kan man ställa högre krav på den som flytt hit utan att bli omänsklig? Skulle man kunna lägga över ansvaret för att bevisa eller åtminstone troliggöra sin identitet på den asylsökande?

    onsdag 10 mars 2010

    Logiken i att bli gangster

    Carin Götblad skriver i dagens DN om 5000 unga män som riskerar att dras in i den organiserade brottligheten:

    ”De lever under knappa ekonomiska omständigheter. Drömmen om ett bättre liv representeras ofta av män, några år äldre än de själva, som glider omkring i området med mycket kontanter och dyrbara statusprylar.”

    Jag tror att det här är kärnan. De här killarna vill, som de flesta andra ha pengar och status, och jag har svårt att tro att de praktikjobb som Götblad föreslår kommer att vara någon väg till snabba bilar och snygga tjejer som samtidkulturens mansroll visar att människovärde kräver. Det här genomskådas antagligen som ett sätt att hantera potentiellt farliga unga män.

    Jag kan inte undgå att dra paralleller till Göran Rosenbergs kolumn i gårdagens DN. Han köper Wilkinson och Picketts dåligt underbyggda ”Jämlikhetsande” med hull och hår. Metriokrati är fel och fungerar enligt Rosenberg ändå inte, och alla tankar på att det skulle kunna finns något gott i att medborgare själva, i frihet och genom hårt arbete, skulle tillåtas förbättra sin livssituation är ”söndersmulat”.

    Ok, så vi har ett samhälle där 5000 unga män lever under knappa omständigheter och vi undrar varför de dras till brottslighet när samhället eventuellt skulle kunna erbjuda dem en praktikplats och fortsatt fattigdom samt statuslöshet?

    fredag 22 januari 2010

    Vad är det som är så bra med att vara vuxen?

    Att vara vuxen betyder för de flesta människor inte att sitta i diverse bolagsstyrelser, driva sin egen hästgård, och skriva välbalanserade krönikor i Dagens Nyheter. Pernilla Ström gör i dagens DN ett gott arbete att lista alla fördelar med att vara 20 eller mer. Tyvärr ställer hon, utgående från de 20-åringar som inte kan eller vill göra sig fria från sina föräldrar, bara två tillstånd mot varandra – antingen är man vuxen eller så är man barn. Jag tror inte det är barn som de som idag skjuter upp sin etablering på arbetsmarknaden till 30-årsåldern vill vara, men jag tror inte att de vill vara vuxna heller.

    Att vara vuxen betyder för de flesta inte samma sak som det verkar ha gjort för Ström. För många betyder det snarare att av tidsbrist ge upp sina intressen och att skaffa sig fasta utgifter på en sådan nivå att man inte har något annat val än att stanna på det arbete man en gång lyckats få.

    Jag tror inte att ”en 25-åring som luffat runt världen fortfarande inte kan bestämma sig för vad han vill göra av sitt liv” definierar sig som ett barn eller att beteendet är en konsekvens av ett infantilt samhälle. Jag tror snarare att vi ser ett individualiserat samhälle där ett fast arbete någonstans i en offentlig sektor eller ett effektivt skyndande genom en marknadsanpassad högskoleutbildning helt enkelt inte är särskilt attraktiva.