Den alltid lika skarpa Lena Andersson skriver i DN om vänskapsamhället och friktionssamhället. Hon har en stor poäng i att ”det gamla Sverige” var ett av väldens mest homogena länder där väldigt lite olikhet tolererades. Här frodades jantelagen och folk viste sin plats sedan generationer.
Friktionssamhället, som vi nu redan lever i och i framtiden kommer att se mer av, är antagligen en ganska bra beskrivning av vad sverigedemokraterna lever av. Det är jobbigare att leva och verka i ett samhälle där de underförstådda reglerna är färre och den sociala kontrollen obefintlig. Samhällskontraktet blir mer amerikanskt, avtal måste skrivas eftersom handslag inte är pålitliga, och tvister ska till domstol. Jobbigare, men också friare.
En utmaning i ett friktionssamhälle är att sammanhållningen, det man normalt kallar statens horisontella legitimitet, rimligen minskar. Om vi inte har något gemensamt varför ska jag då betala höga skatter för att ge dig förmåner?
Att nationalism inte fungerar i ett friktionssamhälle tror jag därför inte på. Tvärtom tror jag att ett fungerande friktionssamhälle, likt USA, måste vara nationalistiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar