I en signerad ledare skriver Hanne Kjöller om att det inte är underligt att människor är rädda för journalister. Jag är inte säker på att ”rädda” är rätt ord, men jag tror att många människor äntligen insett att journalister inte är objektiva sökare och förmedlare av någon sorts sanning, utan yrkesmänniskor med egen agenda.
Kjöller menar att ”Uppdrag granskning” bränner marken för alla journalister och att:
Att metoderna, inte minst redigeringen, är så ohederliga att åtskilliga som fått känna på redaktionens klipp- och klistrateknik vägrar vara med i något annat än direktsändning.
Jag tror inte att Kjöller är så naiv att hon tror att ”ohederligheten” är begränsad till uppdrag granskning. Problemet för vanliga människor är att journalisten är både åklagare och domare. Dessutom agendasättare, du vet aldrig vad interjun egentligen handlar om, och den som har rätten att klippa bort dina goda argument innan juryn släpps in.
Om du inte är säker på att journalisten som ringer dig har samma agenda som du, är det min övertygelse att du bäst kommunicerar med journalister genom pressreleaser från informationsavdelningen. Som privatperson eller lägre tjänsteman har du inget att vinna men allt att förlora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar