Det svenska stålet biter!?

I SvD förfasar sig folk över att Sverige i en övning visat sig redo att bistå Norge om det blir anfallet och invaderat.

Vi kan tänka oss hur de första bilderna av ett bombat Trondheim skulle se ut. Döda civila på bild, Norrmän som bär döda barn framför kameran, Svenska Norgejobbare som vittnar om hur napalmen föll över Nidarosdomen, panikslagna flyktingströmmar mot gränsen...

Här väljer Sverige att sätta in de resurser vi har. Tre Gripendivisioner slår ut anfallarens marina underhåll och bryter spetsen i anfallet. NATO-trupp ges fri passage genom Sverige och angriparen kastas tillbaka ut i havet.

Det är helt enkelt en jävla skillnad på att hjälpa NATO-landet Turkiet att bomba kurdiska byar och att sätta in flygvapnet mot en flotta som anfaller Norge.

Dessutom har Sverige ingen arme längre.

Den riktiga frågan är vad som skulle hända om Estland eller Gotland angreps, samt vilken nytta Birger Schlaugs obeväpnade ”räddningsteam” skulle kunna göra.

Je(s)us vid Berlinmuren

Under frukosten berättade jag om Berlinmuren för barnen. De har sett en bit från den på Imperial War Museum i London, och vi tittade på bilder på iPaden. Vi pratade om Berlinkrisen 1961, om graffitin, och om hur muren revs. Vi pratade om de som sköts när de försökte fly till väst.

Samtidigt läste jag Lena Anderssons ledare i DN. Hon beskriver, utan ironi, staten som Gud och det socialdemokratiska arbetarpartiet som Jesus. Fast staten är bättre än Gud eftersom den hör bön.

I Anderssons värld är mer stat alltid bra och de som talar om frihet är kättare i den statliga socialismkyrkan.

Tror hon verkligen att Jesus skulle stå vid hennes sida när hon höjer geväret för att skjuta en flyende Peter Fechter?

Varför hatar hon frihet så? Är det så hemsk när människor tänker och drömmer?