Är ansvar orättvist?

När man är 18, 19, och 20 är man gammal nog för att få rösta och att få ta värvning i armén. Då är man även gammal nog för att kunna dyka upp på den gymnasieutbildning man har valt, eller att ta konsekvenserna av att inte vara där.

Den fria gymnasieskolan är ett erbjudande. Den som tackar nej till det erbjudandet kan naturligtvis inte få studiebidrag, även om det även innebär att den myndige medborgarens föräldrar får ett sänkt flerbarnstillägg.

Dagens nyheter skriver ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”. Nja, ”Skolkande 19-åringar minskar föräldrarnas barnbidrag” kanske vore lämpligare? Men vem skulle Annika Carlsson på DN tycka synd om då?

Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni säger att en översyn är på gång, vilket DN kommenterar med:

”Utredningen beräknas vara klar till hösten. Men innan en lagändring kan träda i kraft hinner många familjer drabbas av det orättvisa systemet.”

Om slutar studera och börjar jobba istället så får man inte länge studiebidrag. Om man slutar studera och sitter hemma och spelar tv-spel får man inte heller studiebidrag. Jag ser ingen orättvisa någonstans.

"Marschieren im Geist in unseren Reihen mit"

Vikingarockbandet Völund Smed har tydligen skrivit en låt de kallat ”de tystas led”. Genom fri röstning på nätet har den tydligen tagit sig upp till förstaplatsen på en lokal radiolista i Sörmland.

Det funderas kring Salemmarscher och döda nynazister. Jag tycker kopplingen till den klassiska nazismen och slutraderna i SA:s gamla marschsång Horst-Wessel-Lied är tydligare:

Kameraden, die Rotfront und Reaktion erschossen,
Marschieren im Geist in unseren Reihen mit.

Både ”De tystas led” och ”Horst Wessel Lied” finns för övrigt på Spotify. Det tycker jag är bra. Vi kommer inte att kunna skydda demokrati och yttrandefrihet med förbud och censur. Det vore för enkelt.

Strindberg som trafikplanerare?

Malin Ullgren beskriver i en ledarkrönika i dagens DN hur hon på högstadiet ville vara både smart och tuff. Både läsa Strindberg och hänga i rökrutan.

Det är naturligtvis välskrivet och läsvärt. På några snabba rader flyttar hon mig tillbaka till det sena 80-talet och min ganska stökiga högstadieskola. Trots att jag inte rökte och min fascination gällde matematik och fysik snarare än litteratur känner jag igen mig och tror mig kunna ”känna” vad hon menar.

Ändå, långt senare, på Handels av alla platser, refererades jag till av en av lärarna som ”du som läser böcker”. Jag gör naturligtvis inget anspråk på att vara på Ullgrens nivå, men vill mena att naturvetenskaplig och ekonomisk utbildning och bildning inte behöver vara en hinder för att även intressera sig för humaniora.

Egentligen skriver Ullgren naturligtvis om skepsisen mot ”kulturelitens” eget förslag till en ny lösning för Slussen. Bengt Ohlsson har ifrågasatt om det inte är väl mycket litterär paketering och väl lite innehåll i ”kulturslussen”. Ohlsson är inte heller arkitekt eller trafikplanerare utan skribent, och använder naturligtvis skickligt språk och kulturella referenser för att få fram sin poäng. (”Jyckeltåg”, ”Ville, Valle, och Viktor”.)

Ullgren uppskattar inte Ohlssons skepsis utan menar i sin texts slutkläm att:

"Det ständiga felslutet i attackerna mot ”kultureliten” är att den är folkföraktande. ... Det är inte folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget."

Jag menar att felslutet snarare ligger hos de som antagit att en inom humanioran framgångsrik person som t.ex. en framgångsrik författare eller musiker genom sitt skapande fått unika insikter även inom andra områden. Som om Ullgren genom sitt Strindbergsläsande skulle blivit bättre på att välja nya bänkar till rökrutan.

Om det finns ett folkförakt hos ”kultureliten” hittas det snarast i den åtminstone milda skepsis som kan finnas mot att någon helt okänd person som bloggar (med stavfel och särskrivningar) om sina hundar skulle kunna ha lika relevanta åsikter om trafikplanering och arkitektur som den extremt skicklige musikern Benny Andersson.

Kyrkan vilar på kristen tro

På ledarplats i dagens DN argumenterar Maja Hagerman för att icke-kristna församlingar ska få tillgång till Svenska kyrkans gudstjänstrum – även om församlingen inte vill det. Argumentet verkar vara att det idag finns många människor i landet som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

En god vän till mig är hindu. En underbar dam strax över 50 som via de katolska skolor hon gick i under sin uppväxt i Indien är väl förtrogen med vår kristna idetradition. Hon är en sådan människa som alltid sprider glädje omkring sig, så jag blev uppriktigt förvånad när hon i en kommentar till min bild av fattigdomen i hennes gamla hemland vänligt förklarade att:

”De fattiga är annorlunda. När deras barn dör blir de inte ens ledsna.

Det handlar inte om vi och dom. Inte om exkludering. Inte om Svenskhet och inte om islamisering. Det handlar om tro.

Du är välkommen till kyrkan, men den är kristen och där kommer både du och jag att fortsätta få höra jobbiga saker. Som att vi bör älska vår nästa.

Den svenska kyrkan utvecklas ständigt och har en stolt ekumenisk tradition. Jag är inte rädd för islamisering. Jag tror att K.G. Hammar motverkar militant islamism i Sverige bättre än Jimmy Åkesson, men att inget skulle bli bättre av att Wahhabister får egna dagar i Uppsala domkyrka.

Zlatan och Benny Andersson

Erik Helmersson skriver på ledarplats i dagens DN om att ”respekten för kulturen är borta”. Kulturen ska här tydligen ses som en synonym till de Helmersson kallar ”de intellektuella” som enligt honom är samma personer som står bakom ”kulturslussen”.

Jag ser inget problem i att respektera kulturen utan att blint lita på att en duktig skådespelare också är en gudabenådad arkitekt och trafikplanerare.

Benny Andersson är liksom Zlantan en väldigt rik och duktig person, men vill han börja bestämma över oss andra får han nog börja med att vinna val.

Risken är nog att det intellektuella som Helmersson är orolig ska försvinna snarast finns bland de ”teknokrater, ekonomer och politiker” (läs: ”lärare, forskare och opinionsbildare”) som han fruktar. Det vore snarare bra om vi fick se mer av dem och mindre av krönikörer, journalister och musiker i debatterna.

Minska fattigdomen med tvång eller frihet?

Innan Malin Ullgrens krönika spårar ur och börjar handla om att villaägare är en extremhöger av livslögnare som tror att muslimerna kommer att ta över Norge skriver hon ett par ord om fattigdom.

Jämförelser är en viktig del av fattigdomsupplevelsen menar Ullgren. Jag tror att hon har rätt, men på frågan om vad som ska göras åt det – mer stat och tvång eller mer frihet, går hon helt vilse.

Ett råd till den tonåring som upplever relativ fattigdom: Gå till skolan. Jobba hårt. Gör dina läxor. Gör dem igen. Skaffa en bra utbildning och ett bra jobb. Jobba hårt. För i en meritokrati är sanningen den att de rika har arbetat hårt för sina pengar.

Därför provocerar dig inte mig att folk bär Rolex medan jag har en Citizen. Bara den som aldrig själv har behövt jobba tror att märkeskläder helt plötsligt bara uppstår ur tomma luften och att ”det goda samhället” måste se till att alla får del av dem.

Höga skatter på hårt arbete provocerar mig desto mer.

En förmögenhet i kötid?

Jag tänker inte påstå att Ström hade planerat att sälja sitt förstahandskontrakt för att få handpenning till en bostadsrätt. Jag är inte ens säker på att sådant längre är möjligt.

Det egentliga problemet, som jag skrivit om tidigare, är att kötid har blivit en alternativ valuta. Ström upplever att hon under åren i kö byggt upp en liten förmögenhet som på sikt skulle givit henne en stor, ljus innerstadsvåning med låg hyra.

Nu är den förmögenheten borta. Med ett penndrag hos den kommunala allmännyttan har hon blivit som vilken Örebroare som helst. (Förutom att hon har en bostad i Stockholm då.)

Ström upplever att hennes överenskommelse med kommunen var att hon skulle kunna göra bostadskarriär baserat på sin ”investerade” kötid. Kommunens bostadsbolag anser sitt uppdrag vara att underhålla och tillhandahålla bra bostäder.

Alternativa valutor är kostanden för hyresreglering. Att göra dem ännu starkare, som Ström verkar vilja, måste vara fel väg att gå.

Framtidsutbildningen civilingenjör?

Under den relativt aggressiva rubriken ”Ungdomar ratar framtidsutbildningar” skriver Monica Hedlund oroat i DN om unga människors studieval. Det finns tydligen en påtaglig skillnad mellan Arbetsförmedlingens prognos och vad folk vill utbilda sig till.

Jag är skeptisk till såväl Hedlunds analys som kvaliteten och relevans hos den ur arbetsförmedlingens kristallkula frambesvurna femårsplanen.

Både Hedlund och Arbetsförmedlingen verkar förespråka att ungdomar bör utbilda sig till yrken där arbetsgivarnas behov prognostiseras överstiga tillgången. Logiken skulle då vara (antar jag) att en 19-åring skulle välja en studieriktning de tycker är mindre intressant för att senare få en högre (eller säkrare) lön. Det här fungerar kanske i Indien, men jag tror att den svenska lönespridningen är för liten för att det ska ske här. En civilingenjörsexamen är ingen biljett till solsidan.

På många svenska kontor sitter just nu duktiga indiska ingenjörer och jobbar över sommaren för låga löner eftersom de inte har någon betald semester. Några större löneökningar för svenska civilingenjörer är antagligen inte på gång.

(Dessutom visar Hedlund begränsad kunskap om sitt ämne när hon inte tror att en teknisk fysiker kan arbeta med t.ex. elkraft eller elektronik.)

Framtiden är komplex och kommer inte att likna det förflutna. Teknisk fysik, Industriell ekonomi, och teknisk design är nog en bra grund att stå på. Jag tror det är en styrka att svenska ungdomar utbildar sig i det de är intresserade av plugga och jobba med. Resten får, avsett vad Arbetsförmedlingen och svenskt Näringsliv säger, lösa sig.

MP: Studielån skapar ungdomsarbetslöshet!

Miljöpartiets nya språkrör tror att ungdomsarbetslösheten beror på att arbetslösa 20 till 24-åringar inte vill ta studielån för att läsa in den gymnasiekompetens som de av en eller annan anledning inte lyckades skaffa sig i tonåren.

Romson och Fridolins lösning är att skattebetalarna ska ge bort pengarna i stället för att låna ut dem. Samma vänstervisa som vanligt alltså: mer stat och mer bidrag.

Jag tvivlar på att studielånen huvudorsaken bakom ungdomsarbetslösheten och tycker det låter vansinnigt att den som skaffat sig ett arbete ska låna medan den som suttit hemma och spelat WoW i fem år ska få betalt.

Sänk istället skatten så att lånen snabbt kan betalas tillbaka när de börjat jobba. Jobbskatteavdrag liksom.

Svensk gentrifiering misslyckas?

Med starkt kulturellt kapital (inklusive utbildning och jobb) och större tolerans för klassiska stadsproblem (brottslighet, dåliga skolor, få butiker) beskrivs Alexandra Dannberg i dagens DN som urtypen för dem som initierar gentrifiering. Enligt den lilla teori jag behärskar är det vad som borde ske. Hon och hennes vänner borde flytta in i mindre eftertraktade områden och fylla dem med liv och kreativitet.

Ändå verkar det inte fungera riktigt. Jag undrar varför.

Kanske är Stockholm redan färdiggentrifierat? Men det är inte riktigt den bild som ges från vissa förorter. Ligger förorterna för långt ut? Eller är inflyttningen av nya fattiga immigranter så starkt att gentrifieringen inte kan få fäste?

Är det något annat som annorlunda i Sverige? Stadsministern har ju påpekat att hyresmarknaden inte fungerar, och Dannberg verkar ju inte ha problem att hitta andrahandskontrakt. Kanske är marknaden överreglerad?

Docent Thomas Niedomysl, kulturgeograf vid Institutet för framtidsstudier, pratar om ”befolkningsfrågan” och att det är ett problem att ”Stockholm inte kan erbjuda billiga bostäder till unga”. Planekonomi som lösning alltså.

Eller så har vi inget problem. Det är kanske är städer som har överblivna bostäder som kommer att bli de nya dynamiska knutpunkterna för framtidens unga kulturskapare och företagsuppstartare. Men hur skapar man en kritisk massa av kreativitet i Falun eller Ronneby? Och hur många mecenater träffar man på i Eskilstuna?

Centerns skilsmässobidrag

För att motverka den påstådda ökningen i barnfattigdom vill Centern ge extra barnbidrag till föräldrar som inte kan hålla ihop sina förhållanden. Vad sägs om att den andra föräldern istället bidrar med mer till barnens uppväxt?

Skilsmässa är ett personligt val som individen själv ska ta ansvar för. Arbetslinjen gäller och barnfattigdomen är redan på väg ner.

Centerns kapitalistlinje?

Annie Johansson, centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson, påpekar på DN debatt idag att:

"pengar på banken är fortfarande en klassfråga"

Vi första anblicken är det lätt att raljant börja citera Hemingway:

"The very rich are different from you and me." And how someone had said to Scott, "yes, they have more money."

Johansson ser nostalgiskt tillbaka till en tid då folk sparade till en bil eller ett hus istället för att skuldsätta sig. Jag tycker det tyder på en låg grad av förståelse för hur de 99% av befolkningen som inte sitter på en större förmögenhet lever. Att med en vanlig lön kunna bo i ett hus med en trädgård när barnen är små och större delen sitt liv är en tillgång som gör medelklasslivet bättre.

Efter en inledning om ökad klyftor och vikten små inkomstskillnader kommer hon fram till en viktig poäng:

"Faktum är att internationella undersökningar visar att den svenska förmögenhetsfördelningen är bland de mest ojämna i världen."

Underligt nog vill Johansson komma till rätta med detta genom att sänka dagens platta skatt på kapitalinkomster. Alltså just den typen av inkomster som bara den förmögna högsta procenten i samhället (Connoisseurläsarna) egentligen har.

Förutom den moderata arbetslinjen och den socialdemokratiska bidragslinjen föreslås alltså en centerpartistisk kapitalistlinje?

Jag tycker att Johansson har rätt mål men fel metod. Skatten på arbete bör sänkas och progressiviteten på löneskatterna minskas eller tas bort. För att sprida kapitalet måste vi tillåta lönespridning efter skatt och uppmuntra människor att arbeta ihop ett kapital.

Det är ödeläggande för vårt samhälle när slumpvinsterna från bostadsaffärer gör större skillnad än arbete för möjligheten att förverkliga sina drömmar.

Klumpigt klumpande

Under rubriken ”Klumpa inte ihop invandrarna” citerar Per Gudmundson från Kjetil Storesletten om invandringens ekonomiska konsekvenser. Det kanske är språkförbistring, men det verkar som om invandring och asylrätt används synonymt här. Ingen har väl någonsin menat att den asylrätt som beskrivs i 14:e artikel i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är där för att stärka asyllandets ekonomi?

Därefter klumpas invandrare ihop i ”vestlige” och ”ikke-vestlige” (med förbehållet ”lavt utdannede”). Eller så skulle vi kunna bemöta alla människor, oavsett ursprung, som individer.

Fredsrörelse utan moralisk kompass

Samtidigt som gripandet av Ratko Mladic får oss att minnas Srebrenica och diktatorn Assad mördar sitt folk i Syrien ställer sig den svenska freds- och kvinnorörelsen förbehållslöst på Khadaffis sida. Inte för att de älskar honom, utan därför att de menar att allt våld är fel.

Logiken är på samma nivå som en av mina korkade lågstadielärare brukade argumentera:

”Kan det vara ens fel att två slåss?”

Kring är skit, men jag alla människor har okränkbar rätt till liv och frihet. De har rätt att med vapen i hand kämpa för dessa friheter. Vi ska vara stolta när vi står upp och stödjer dem.

Vänstern hatar dina drömmar

Socialdemokratins Sverige hade den (någorlunda) fria världens jämnaste inkomster men ojämnaste förmögenhetsfördelning. Så är det fortfarande.

Folk ska veta sin plats, precis som Jämlikhetsandens författare Pickett och Wilkinsson argumenterar när de skriver om hur lyckliga alla var i Östtyskland och hur bra det är om man inte kan påverka sitt liv genom studier och hårt arbete.

Stefan Lindborg, som vill bli ordförande i Ung Vänster, har tydligen skickat ett ex av den reaktionära andesmörjan till Anders Borg. Jag rekommenderar honom att kasta den oläst.

Frihet ger fred(?)

DN, SvD och mer utförligt Al Jazeera berättar att Egypten är på gång att öppna gränsen mot Gaza.

Jag är kanske naiv, men en öppen gräns är nog bättre än en stängd. Jag tror att Palestinier som inte är inlåsta i Gaza för att fortsätta ett meningslöst krig åt diktatorerna i Teheran och Damaskus kan bli lyckligare och starkare utan att bli mer våldsamma.

För att citera GWB när han talade i knesset på Israels 60-årsdag:

"This fundamental insight, that freedom yields peace, is the great lesson of the 20th century."

Roland Fasth var kanske ”någon annan”?

När DN idag på ledarplats skriver om att den ”någon annan” som bör ingripa för att stoppa ett rån är ”du” kommer jag att tänka på Roland Fasth. Det är nog inte så mycket risken att förlora ansiktet som risken att hamna på fel sida lagen som hindrar folk från att ingripa.

Regisören Ruben Östlind säger om sin film Play:

”Människor behöver stöd av varandra för att reagera”

Jag menar att människor också behöver samhällets stöd för att reagera. Alternativet är att vi bygger murar kring våra fungerande villaområden eftersom våra ideal om vänlighet och ordning inte verkar gälla där ute.

Falska profeter?

Göran Rosenberg citerar, under den bombastiska rubriken "En högre rättvisa", Job och Jesaja på ledarplats i dagens DN. Ett utmärkt sätt att försöka lyfta den politiska diskussionen över vardagskäbblet.

Jag läser om påskuppropet och kan inte undkomma känslan att kyrkans goda namn kapats av vänsteraktivister. Skulle Jesus verkligen förespråka högre skatter och en större stat?

Kan vi verkligen köpa oss fria från ansvaret för vår nästa genom skattsedeln? Bör vi ens försöka?

Jag tror att kraven på oss är högre än så. Jag tror också att lockropen från de som säger sig kunna lägga världen till rätta åt oss (bara staten görs lite större och mäktigare) är rop från falska profeter.

Bokbål, blondiner och rasism

Om det var vad som skedde, var det naturligtvis mycket olämpligt att sminka sig svarta och leka slavförsäljning som underhållning på en sittning.

Men, nästa gång jag hör någon dra ett blondinskämt bör jag alltså inte bara säga ett par ord om rasistiska steriotyper utan gå direkt på polisanmälan. För så bygger vi tillsammans ett bättre samhälle. Ju fler saker som vi bestraffar människor för att göra eller säga, ju friare och lyckligare blir vi.

Vår kultur blir rikare om Köpmannen i Venedig förbjuds. Bokbål någon?

(När provokatören Dan Park sedan ger sig på Jallow Momodou personligen är vi bortom misstag och dåligt omdöme. Park vill ha bråk och verkar få det.)

Nyspråk, högerspöken och statskontroll?

Håkan Juholt verkar ha aktiverat talskrivaren från kongressen igen. Kulturfrågor är kanske ofarliga, och vänsterperspektivet på dagens DN debatt är tydligt. Juholt avslutar till och med vänsterns eget saluto romano:

”Ett annat samhälle är möjligt.”

Som om vi inte redan levde i skuggan av den socialdemokratiska 1900-talet. Vi vet hur det socialdemokratiska idealsamhället ser ut, och visionen tar avstamp i det förlorade paradiset:

”Under lång tid har det ansetts självklart att konsten och kulturen inte kan överleva och vara fri om den hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja. Likformighet, utarmning och kultur som elitprojekt blir resultatet.”

Som vi minns från TV-monopolets tid då likriktning aldrig förekom och inga eliter försökte ”utbilda” medborgarna. Fri television liksom.

Juholt menar vidare att:

"Det behövs fler oberoende röster i det offentliga samtalet."

Här ska dock oberoende, liksom ”fri” i ”fri teatergrupp”, tydas statsfinansierad. En politiskt tillsatt grupp delar ut skattepengar till ”lämpliga” projekt. Nyspråket flödar.

Högerspöket Timbro flaxar förbi, men den här talskrivaren verkar dock inte fått tillgång till penningpåsen eftersom antalet konkreta förslag stannar på noll. Vill man ta bort entréavgifterna på huvudstadens museer? Var det allt?

Stadsplanering startar socialdemokratiska varningsklockor

Om man bygger ett område för barnfamiljer är det rimligt att man även planerar in ett dagis där. Det är också rimligt att de barnfamiljer som flyttar in kan känna sig trygga att deras barn kommer att få plats på det lokala dagiset. Ett nytt dagis med det nya bostadsområdet.

Om man är vänster är detta däremot en katastrof. Det är ju ingen politiskt tillsatt allmoseutdelare inblandad! Hans Rudin, socialdemokratiskt socialborgarråd i Stockholm, säger:

”Att koppla en dagisplats till lägenhetsköp får många varningsklockor att börja ringa”

Att koppla att man flyttar till en plats till att man även får dagis till sina barn där är tydligen hemskt. Kanske hade det varit bättre om man flyttade till en hyresrätt som en faster i HSB ordnat fram?

Arbetare och asylsöknade

Jan O. Karlsson var en gång i tiden en av Palmes pojkar. För två månader sedan beskrev han för svenska dagbladet friheten i den tidens statsrådsberedning så här:

”Man fick säga precis vad man ville, bara man kunde argumentera för det.”

I dagens DN argumenterar Karlsson kring vad fackföreningarna kan göra för att minska främlingsfientligheten i Sverige. Jag är inte säker att Palme eller någon annan hade godkänt argumentationen.

I sin kamp mot främlingsfientligheten anför Karlsson ett klassiskt argument:

”Europa har en åldrande befolkning och en krympande arbetskraft...”

Visst. Men vi har nästan ingen arbetskraftsinvandring till Sverige. I princip alla som kommit hit är flyktingar. Om det föddes fler barn i Sverige, skulle vi ge färre skyddssökande asyl då? Det här är fel spår, flyktingmottagandet bör inte baseras på Sveriges behov av arbetskraft.

Med ett undantag är argumentationen i övrigt rimlig. Arbetskraftsinvandringsreformen bör följas upp och missbruk och utnyttjade av människor motverkas. Facket kan ha en roll här.

Att däremot jobba för ”spårbyte” mellan asylsökande och arbetskraftsinvandring är en katastrofal idé. Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet, men av den som söker arbetstillstånd kan vi kräva att alla papper är i ordning eller be dem vända på Arlanda.

Barnfattigdomsbluff?

Baserat på Nima Sanandajis text i dagens SvD skrev jag en kort dialog på temat barnfattigdom:

Asylsökande:  Hjälp oss snälla ni. Vi har flytt, och 
              har ingen annanstans att gå.
Rädda barnen: Tyvärr. Om ni fick asyl i Sverige skulle
              barnfattigdomen öka.
Asylsökande:  Oj då. Har de fattiga det mycket svårt
              i Sverige?
Rädda barnen: Ja, bland har de inte råd med iPhones
              eller Thailandsresor.
Asylsökande:  Vi behöver igen Thailandsresa.
Rädda barnen: Det säger ni nu, men väl här kommer ni
              bli fattiga och olyckliga. Klyftorna
              skulle öka.
Asylsökande:  Du förstår att vi riskerar att mördas
              i vårt hemland?

 [Enter Kafka...]

Om det som Sanandaji skriver är sant så måste jag dra slutsatsen att alla som larmar om ökande barnfattigdom är felinformerade eller dumma i huvudet.

Riktig fattigdom är ett stort samhällsproblem. Skötsamma människor som har problem att få ihop till hyra och mat ska få hjälp. (Och de inte fullt så skötsamma ska få hjälp medan de får ordning på sitt liv.)

Men om fattigdomen är relativ, tillfällig, och ökar endast på grund av vår generösa asylpolitik diskuterar vi bara trams.

Uppror med eller mot bildning?

Jag älskade Dead Poets Society. Skoluniformerna, de vackra byggnaderna, traditionerna, allvaret och de högt satta målen.

När jag läser Peter Wolodarskis söndagskrönika börjar jag misstänka att jag inte förstod filmen alls, eller åtminstone gillade helt fel saker. Där jag såg unga män som fick chansen att ta del av och diskutera hela västvärldens kunskap har tydligen alla andra sett ett uppror mot kunnande och kanon.

Där jag såg någon som med bildning kunde ifrågasätta sitt liv såg tydligen alla andra ett uppror mot bildningen som sådan.

Meritokrati och frihet eller statlig diskriminering?

Carolina Gynning får ursäkta, hon är kanske en jättespännande person, men skulle 100 gånger hellre ta en öl med Hanne Kjöller. Det har väldigt lite med benlängd eller raggning att göra och desto mer med att hon just skrivit ytterligare en lysande ledarkolumn i DN.

Perser i Sverige överpresterar. De har högre utbildning, lägre arbetslöshet och högre lön än alla jämförbara grupper. Inklusive ”pursvenskar”. Ungefär som Kaliforniens asiater.

Vänsterns svar på den persiska ”problemet” är som bekant att genom statlig diskriminering av individer skapa rättvisa på populationsnivå genom att kvotera in inkompetenta pursvenska tandläkare istället för de kompetenta persiska.

Alternativt är hårt arbete: Bra betyg, bra skolor, bra nätverk, bra referenser, bra farsi, bra svenska, bra engelska, utmärkt franska, etc. Skitjobbigt, men så är det i en meritokrati.

Den socialdemokratiska hatfabriken Alliansfritt Sverige vill naturligtvis istället lagstifta om att alla har lika långa ben. Vi ses 2014.

Blodtörstiga facebookmuslimer?

Lena Andersson skriver idag i DN om hur en feministisk dansföreställning om kvinnors underordning i streetdance stoppats eftersom en muslim skrivit upprörda kommentarer på Facebook.

Beteendet tyder på en Sverigedemokratisk världsbild där närvaron av islam i Sverige gör att yttrandefriheten måste begränsas eftersom Sveriges muslimer annars (med viss rätt eftersom deras tro inte får kränkas och de inte kan behärska sig om så sker) kommer att gripa till våld.

Fundera gärna på vad som hade hänt om en kristen skrivit på Facebook att han bad för att blixten skulle slå ner i Kulturhuset.

Så länge vi betraktar muslimer som blodtörstiga galningar med kroksabel och bombväst kommer vi att ha islamofobi. Om bilden vore sann dessutom en välgrundad islamofobi och vi har att välja mellan avskaffad yttrandefrihet och Jimmy Åkesson.

Jag tycker att det vore klädsamt om Sveriges alla kulturhusföreståndare, politiker och mullor tydligt berättade om de stödjer FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna eller nöjer sig med Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam. Innan jag röstar nästa gång vill jag veta.

Mörkrets Hjärta

Vårt försök att ”civilisera” Afghanistan verkar allt mer hopplöst för varje tidningsartikel jag läser. Utan GWBs idealism är det allt svårare att förstå vad vi gör där.

Mullorna kräver att den amerikanska yttrandefriheten ska begränsas och uppmanar framgångsrikt pöbeln att halshugga svenska FN-arbetare när så inte sker.

Svensk militär finns på plats men agerar inte. Kanske var det rätt även om det känns fel.

Vem annan än Kurtz skulle kunna bringa civilisationens ljus till en så mörk plats, och skulle det fortfarande vara civilisation vi spred när napalmen regnar över demonstranterna?

Hitler, Israel och Facebook

Det finns mycket skit på internet. Både SvD och DN rapporterar idag att Facebook stämts för att en grupp med en miljon medlemmar tydligen förespråkat en tredje intifada.

Jag tog skärmbilden nedan för strax över ett halvår sedan. Tanken var att illustrera hur även relativt extrema yttringar tog plats i sociala mainstreammedia som Facebook. Kanske är den tiden över nu.

Framgångsrika sociala mediers globala natur gör det extra spännande när åsikter som inte är särskilt kontroversiella i ett lokalt sammanhang (jag antar här att det finns platser i t.ex. mellanöstern där det inte är kontroversiellt att säga att man hatar Israel) vädras globalt. Det kolliderar sedan med våra (eller amerikanska) lokala värderingar och regler. Eventuellt vore det till och med olagligt här hemma att säga att man hatar Israel, att det inte är normalt att vara judisk och sedan illustrera det med en bild av Adolf Hitler. Osmakligt är det åtminstone.

Nu stäms Facebook. Kanske vore det rimligare att stämma den som skapade gruppen? Men det skulle kräva lagar lika globala som Facebook, vilka i sin tur måste vila på globala värderingar.

(S)nabbmat?!

Carin Jämtin, arkitekten bakom "butler i tunnelbanan" samt socialdemokraternas nya partisekreterare, föreslår att man i framtiden kan kunna ”köpa med sig färdigmat hem från förskolan”. För att öka friheten.

Nej.

Quis custodiet ipsos custodes?

Som svenskan och DN rapporterar: ingen.

Jag skulle aldrig planka och jag sympatiserar inte med Jesper Nilssons åsikter. Men han ska inte hotas med urinprov för att han granskar makten. Tänkt vad de hade hotat med (eller gjort) om han hade varit något större på spåren?

I domen kan vi läsa:

Åklagaren har vad avser det påstådda olaga tvånget gjort gällande att Larsson och Bergström, tillsammans och i samförstånd, genom hot att angiva Nilsson för brott tvingat honom att radera de bilder han tagit på polismännen med sin mobiltelefon.

Av videofilmen framgår att Larsson uppträtt på ett oacceptabelt och aggressivt sätt.

Även om det finns anledning att rikta skarp kritik mot framför allt Larssons agerande under händelseförloppet, kan de båda tilltalade således inte anses överbevisade om vare sig uppsåtligt eller oaktsamt brott.

Det är skrämmande att rättsväsendet inte klarar av att markera mot den här typen av övertramp. Sverige kanske är mer likt Ukraina är jag trodde.

Palme och Beatles?

Dagens socialdemokrater älskar Olof Palme. Jag förstår inte varför. Branting slogs för rösträtten, Hansson för folkhemmet och Elander för det starka samhället. Palme lagstiftade sönder den svenska modellen och försökte socialisera landet genom löntagarfonder som hade överfört mycket av ägandet till fackpampar och partiet. Han talade stort om moral samtidigt som han under bordet samarbetade med NATO och knöt samman partiet och underrättelsetjänsten i Informationsbyrån.

I talet ovan är det tydligt att han inte ser skillnad på att öka individernas rättigheter och att centralisera makten till partiet.

På DN Debatt frågar sig Svante Nycander varför Palme skulle stå för ”äkta socialdemokrati”. Det undrar jag också. Det bästa svaret kanske är samma som Eric Idle ger dem som vill att Monty Python ska återförenas:

Vi säger åt dem att ”fuck off”. När någon säger något sådant betyder det egentligen ”varför kan vi inte vara unga igen? När Beatles fortfarande släppte skivor”.

LO och kapitalet mot arbetarna

Den socialdemokratiska partistyrelsemedlemmen, styrelseledamoten i Folksam, och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin citeras i DN och Svenskan. Huvudpoängen är att arbetare ska få mindre kvar i plånboken eftersom det blir mest jämlikt så.

Som vanligt när ”ökade klyftor” nämns så pratar socialdemokratin bara om inkomster och aldrig om förmögenhet. Att de skapade ett Sverige med en av västvärldens mest ojämna och statiska förmögenhetsfördelningar vill de inte kännas vid.

Plockar man istället upp en bild från SACO syns tydligt att de stora inkomstskillnaderna finns mellan de som har kapitalinkomster och de som inte har det.

Att någon skulle kunna arbeta sig till inkomster liknade kapitalisternas vill LO och socialdemokratin stoppa. Kanske för att människor som kan påverka sin egen situation inte är fogliga nog inför partipamparna?

Socialdemokratins vandring från arbetarparti till bidragsparti är faktiskt sorglig.

Foliehatt på!

I situationer som de i Libyen och Fukushima hittar pressen ibland experter med riktigt spännande åsikter. Priset i Libyenfallet för svensk media tas idag av Abdulhadi Khalaf (Lunds universitet) som menar att det finns de dold agenda bakom anfallen på Libyen.

Grunden för påståendet är att Storbrittanien och USA inte anfaller alla länder där övergrepp mot civilbefolkningen sker. Den riktiga orsaken (som Khalaf insett) är att man vill åt oljan samt vill träna sina soldater. Att USA med allierade redan är mitt uppe i två krig eller att Italien är ”det i särklass största importlandet av libysk olja” (citatet ur samma text) verkar inte ha nått fram till Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.

Det mest förvånande är kanske att Khalaf inte ser någon judisk konspiration. Ännu.

Vapenexport, mänskliga rättigheter och FN

Kort rapporteras i både DN och SvD att Jan Björklund tycker det är dags att se över reglerna för svensk vapenexport. Det gamla reglerna som gick ut på att export bara får ske till länder som förhoppningsvis inte tänker använda dem skulle kunna bytas ut mot krav på demokrati.

Björklund inleder med det utrikespolitiska perspektivet:

Europa och Sverige måste gå före och visa omvärlden att vi driver en utrikespolitik där värderingar om respekt för mänskliga rättigheter och demokrati alltid sätts i främsta rummet.

Han klargör sedan hur han vill att det ska påverka reglerna för svensk vapenexport:

Svenska försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati, men inte till att hota frihet och demokrati.

Och pekar slutligen på FN:s begränsningar och Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter:

Om nuvarande situation består, där diktaturer lamslår FN:s arbete för mänskliga rättigheter är den enda rimliga slutsatsen att Sverige därefter verkar för att FN:s råd för mänskliga rättigheter läggs ned.

Det här skulle kunna vara grunden för en aktiv och spännande Svensk utrikespolitik linje där bistånd, diplomati och vapenexport gemensamt används för att stödja demokratiska, västvänliga regimer. Riktigt spännande hade varit om Björklund även lagt till att asyl och immigrationspolitiken skulle inordnas i samma övergripande vision.

Kanske finns är en öppning för en bred uppgörelse. Socialdemokratiska tidigare miljöministern Lena Sommestad verkar under rubriken ”Inga vapen till diktaturer” hålla med ökade begränsningar, men jag har väldigt svårt att se den socialdemokratiska fredsrörelsen argumentera för ökad vapenexport till hotade demokratier som en del av en ny utrikespolitik.

Slå tillbaka! Hårt! Nu!

Hanne Kjöller skriver på ledarplats i dagens DN om vikten att slå tillbaka.

Jag gick på en ganska stökigt högstadieskola. Nu efteråt minns jag det som om skolans lärare och annan personal var så upptagna med att med att ”rädda” högstadiets våldsverkare, sexualförbrytare och tjuvar att de helt struntade i de skötsamma elever som bara vill få vara ifred och plugga sig till ett bättre liv. Gärna med djupsinniga analyser som att:

”Om han skulle dömas för det här skulle ju hela hans liv vara förstört.

När samhället abdikerar från våldsmonopol och upprätthållande av lag och ordning är det inte medborgargarden som tar över utan kriminella gäng. Därför får samhället inte tveka att med våld då så krävs upprätthålla lagen även i skolan.

Kjöller har rätt i att vi som individer ska vara beredda att slå tillbaka mot ondskan, men det viktigaste är att samhällets institutioner hårt och skoningslöst försvarar medborgarna. Även i skolan.

Alternativen är tyvärr inte att alla blir snälla genom att vi sitter i en ring och pratar om saken eller ”medlar” mellan de som slår och de som får böta. Alternativet är gated communities med egna skolor.

Det är, som Draken & Grodan skriver, dags att sluta förlåta.

Arbetargrabbar gillar Björklunds skola

Som ”arbetargrabb” läser jag med glädje utbildningsminister Jan Björklunds text på DN Debatt idag. Kunskap är grunden för vettig analys och klassisk katederundervisning är ett effektivt sätt att sprida kunnande och följa upp att budskapet nått fram till hela gruppen. Prov och betyg blir sedan kvittot på att man har gjort ett bra jobb.

Sedan 1968 har socialdemokrater och övrig vänster gjort sitt bästa för att stänga den här vägen till personlig utveckling och klassresa. Leif GW Persson har sammanfattat en arbetargrabbs chanser i en krav- och strukturlös skola:

”Idag hade jag varit förlorad”

Jag tror inte att skolan behöver fler lärare, fler grupparbeten och mindre struktur. Jag tror att vi behöver bättre lärare, mer ordning och fokus på kunskap och klassisk bildning. Katederundervisning och bokkanon alltså.

DN relativiserar utan moralisk kompass

I en osignerad ledare i dagens DN menar redaktionen att:

Många européer verkar oförmögna att se likheterna mellan vår vilja att tvinga av kvinnor kläder och hur kvinnor i exempelvis Iran tvingas på kläder.

Ja, trycket att vara vacker kan vara stort i vår kultur. Hanna Hjalmarson har i sin avhandling från Handelshögskolan visat att smala tjejer med stora klädkonton är de lyckligaste högstadieeleverna. Marie Söderqvist spinner i sin bok Status – vägen till lycka vidare på temat och påpekar att en välpolerad yta i vissa situationer är viktigt för att få status i vårt och andra samhällen.

Därifrån till statssanktionerad misshandel av dem som inte följer maktens klädkoder är steget långt.

Det här är en relativisering som är orättvis mot västvärlden och djup omoralisk eftersom den uppmanar oss att överge de Iranska och Afghanska kvinnornas i deras kamp för mänskliga rättigheter. Relativt sätt är förtrycket mot dem (enligt DN) inte värre än förtrycket här hemma.

En Sverigedemokrat i varje buske?

Göran Greider kommenterar i svenskan den socialdemokratiska kriskommissionens rapport med att man måste våga välja väg och tänka stort. Man måste också vara (bli?) en folkrörelse som når ut vilket han beskriver så här:

Man måste ha en levande socialdemokratisk rörelse som kan nå ut med det man vill på varenda ort, på varenda arbetsplats. Så har det inte varit de senaste tio-femton åren. Nu sitter det i stället en sverigedemokrat där och ingen vågar säga emot.

Allvarligt? En sverigedemokrat i varje buske? Jag har aldrig träffat en sverigedemokrat – i alla fall ingen som vågat erkänna det.

Jag vill verkligen inte leva i ett land där det sitter en beskäftig socialdemokratisk partifunktionär vid varje fikabord. Det låter hemskt. (Men jag skulle gärna ta en fika med Greider.)

Med Kina eller Silicon Valley som förebild?

Norrländska Socialdemokraten och Värmlands Folkblad vill se Leif Pagrotsky som ny socialdemokratisk ordföranden. I en intervju i DN avfärdar han själv frågan som hypotetisk, men kommer därefter med en antal tankar om hur Sverige bör förändras. Pagrotsky menar bland annat att Sverige måste hävda sig bättre i tillväxtländer för föreslår:

...Sverige därför genast borde öka ingenjörsutbildningen så att alla som uppfyller kraven kan få en plats.

En kraftfull satsning på kvantitet alltså. Jag minns ett annat citat, det här från Carl-Henric Svanberg:

Men det handlar förstås också om vad man får ut av verksamheten. Det brukar sägas att utfallet av utveckling i Silicon Valley är mycket högt, trots de högre lönerna.

För att stå sig i den globala konkurrensen tycker jag att Sverige istället bör satsa på kvalité och som ny s-hövding skulle jag helst se Göran Greider.

Väderkvarnsjakt i DN

Lena Andersson vill gärna att alliansen ska vara onda och socialdemokraterna goda. Därför väljer hon att på ledarplats i dagens DN feltolka ”nånannanism” till att betyda egoism och göra det till en moderat dygd. Om det beror på illvilja eller inkompetens får nog var och en försöka förstå själv, men så många andra tolkningsalternativ ser jag inte.

Att försöka förstå sina ideologiska motståndare och ta dem och deras åsikter på allvar krävs för att möjliggöra en rimlig debatt. Att istället först tillskriva dem åsikter de inte har och därefter frenetisk angripa det spöke man själv just skapat är nära nog meningslöst. Den ”stämning” (för att använda Anderssons ord) av väderkvarnsjakt som då skapas är inte konstruktiv.

Längre ner i texten menar Andersson att samhället förblir orättfärdigt eftersom:

De som har kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital klarar sig även om de hoppar av skolan efter nian; de tar sig igenom universitetskurserna också utan läshuvud, och de med begåvning förstår hur de ska förvalta den i stället för att slarva bort den på strunt och overksamhet.

Jag tycker inte att det viktiga är att de med ”kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital” lätt ska kunna misslyckas utan att vi alla, oavsett bakgrund, ska kunna lyckas.

Angående nånannanismen: Det är mitt ansvar att min nästa får det bättre. Ett av sätten som jag tar det ansvaret på är genom att rösta på alliansen.

Realpolitikens hårda prioriteringar

Hans Bergström skriver idag på DN debatt om svensk invandringspolitik. Hans irritation mot dem som ägnar sig åt drömmande istället för realism är påtaglig, och jag måste nog ge honom rätt i att den kritik som riktats mot Bildt och Billström efter wikileaksavslöjandena varit väl populistisk.

Bergström slänger iväg en rejäl bredsida med ett innehåll som kanske är vanligare i hans nya hemland än i gamla Sverige:

Detta är också i grunden vad en ohelig politisk allians vill. Illegala invandrare benämns med en eufemism ”papperslösa”. Hela världen ska få komma och bo i Sverige och ska också få gratis sjukvård här. Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater – de förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier.

I sak har han dock rätt. På sikt kan vi inte erbjuda både fri invandring och fri sjukvård.

Nätneutralitet för information och elektricitet

Erik Hörnfeldt på 3 gillar inte att kunderna hittar nya sätt att använda sina mobila bredbandsabonnemang på:

– Att använda ip-telefoni är som att tjuvkoppla elmätaren hemma.

Nej att köra Skype är inte som att ”tjuvkoppla elmätaren”, det är som att använda en värmepump istället för direktverkande el.

Om avregleringen fungerar kommer framtidens abonnemang tillhandahålla skickande av bitar i olika mängd. Vad jag gör med mina bitar har inget med mitt abonnemang att göra, lika lite som mitt elbolag lägger sig i vad jag använder strömmen till.

Jag hoppas verkligen att marknaden kommer att fungera och att framtiden kommer att belöna de aktörer som väljer att förändras med utvecklingen.

Kanada är inte rasistiskt (tror jag)

Det första jag noterar när jag läser sverigedemokraternas inbjudan till kohandel på svenska dagbladets brännpunkt är att jag har sett den här typen av reglerad invandring tidigare. Kanada har ett poängsystem där jag genom relevant utbildning, ålder, språkkunskap och familjeförhållanden kan kvalificera mig för immigration. Jag har aldrig upplevt Kanada som rasistiskt.

Ett poängsystem som hanterar nuvarande, tydligen havererade, arbetskraftsinvandning och även tar hänsyn till sökandes relation till Sverige behöver inte vara fel. Det kanske skulle kunna göra det lättare för folk som studerat här att stanna kvar och arbeta efter examen.

På SDs officiella riskdagsblogg verkar ”ansvarsfull invandringspolitik” dock ha ersatts med ”begränsad anhöriginvandring”.

Undrar hur ett sverigedemokratiskt poängsystem skulle se ut.

Lammhult möter Handels

P J Anders Linder återger i dagens söndagskrönika i svenskan delar av vad Jens Spendrup talade om på årets Möbelriksdag i Lammhult:

Han berättade om en gästföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm, där professorn tagit honom åt sidan i kaffepausen och sagt att de här studenterna nog inte var så intresserade av allt det här om att driva eget. De vill inte bli företagare, förklarade professorn, utan de vill bli tjänstemän i finansvärlden; de vill bli rika. Det är ingen rolig inställning, menade Spendrup, och där hade han Möbelriksdagen med sig.

Man kan naturligtvis notera att Jens Spendrup är åtminstone tredje generationens Spendrup i familjeföretaget. Det hade varit mer överraskande om han valt finansvärlden för sin karriär. För den som är född i rikedom kanske det oberoende som en ordentlig hög fuck-off-pengar kan ge är väldigt abstrakt, men jag tror att handelsstudenterna har gjort sina beräkningar på ett rimligt sätt.

En genomsnittlig svensk VD tjänar strax över 900.000 svenska kronor om året medan genomsnittslönen på Goldman Sachs ligger på knappt 4 miljoner per år. (Nyutexaminerade kan dock tjäna så lite som 1,5 miljon sitt första år.)

Handelskidsen vill tjäna pengar istället för att leka företag. Ingen rolig inställning tycker man i Lammhult. Nähä.

Upsala är bäst! (och måste förbli det)

Tidigare socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson, numera gästprofessor ibland annat i Uppsala, menar i dagens DN att det är fel att svenska universitet numera tar ut en terminsavgift av studenter från länder utanför EU och norden. Att nya stipendier, finansierade av svenska staten, instiftats hävdar Eliasson är otillräckligt.

Vi måste "åtminstone sänka avgifterna" skriver han vidare i en argumentation som jag tycker mig kunna sammanfatta med det här citatet:

En miljon kronor för en avslutad utbildning är astronomiska belopp också för oss svenskar. Det motsvarar vad många välrenommerade universitet i USA skulle ta ut.

Min åsikt är att Uppsala är och måste förbli ett första klassens universitet. Jag är ledsen att en gigant som Eliasson inte verkar dela den övertygelsen, men det är ingen anledning för oss andra att nöja oss med medelmåttig högre utbildning i Sverige.

I nuläget erbjuder t.ex. indiska konsulter presumtiva studenter som inte kommer in på de lokala toppuniversiteten tjänsten att, för en mindre summa, söka alla gratisutbildningar i västvärden. Resultatet blir, förutom överbelastade antagningsavdelningar, att våra universitet fylls av studenter som inte kommer in någon annan stans.

Kanske är det så att Eliasons idealbild fungerar i hans föreläsningar, men på en hårt pressad ingenjörsutbildning är det antagligen få som gärna tar med en gruppmedlem som inte behärskar engelska i sin arbetsgrupp. Kvaliteten måste upprätthållas och studenter som inte håller måttet måste, oavsett anledning och ursprung, underkännas.

En sista blick på citatet får mig också att fundera på om Eliasson inte fallit i en klassisk, socialdemokratisk ”skattepengar är gratis” tankefälla.