På en fri marknad, när utbud och efterfrågan inte möts, regleras priset tills de möts. Om de officiella priset artificiellt inte tillåts öka när så krävs måste den del som saknas ändå betalas. Med socialt kapital, pengar under bordet, eller för de som inte har något annat men ändå vill hyra en lägenhet – med kötid.
Kötid blir alltså en egen låtsasvaluta i vilken tillgångar sakta skapas för den som kan planera sitt boende i vad DN idag skriver har minskat till sju år i Stockholm. På den svarta marknaden kan man sedan byta den mot vanliga pengar när någon vill flytta till nytt jobb i Stockholm. Marknaden fungerar fortfarande, det är bara politikerna som har infört en ny valuta.
Att anpassa reglerna lite till verkligheten, som Rikard Westerberg skriver, är nog bra, men riktigt spännande vore om man vågade beskriva de mål som svensk hyresreglering är tänka att ha, definiera mätetal för hur väl de uppfylls, och till väljarna redovisa sin framgång varje år. Om inte annat eftersom det vore skönt att se olika mål från alliansen och de rödgröna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar