Ironi, förvanskning och otydliga avsändare

Att ta sin motståndares argument och framföra dem tydligt så att alla som läser dem själva snabbt kan dra slutsatsen att de inte håller med kan nog vara ett effektivt retoriskt knep. Den klassiska retoriska stilfiguren ironi – säg en sak, mena en annan.

(Nej, det är inte ironiskt om det regnar på din bröllopsdag. Bara lite tråkigt.)

Problem uppstår när den verkliga avsändaren inte är tydlig, men det är ett vanligt problem i politiken. Hur vet man t.ex. om en representant för Lärarnas Riksförbund uttalar sig för en bättre skola och när han eller hon är en del av rörelsen och mest vill att Mona ska vinna valet? Om jag förstår Annika Ström Melin i dagens DN rätt, är vi här helt ense – tydliga avsändare är viktiga.

Det andra problemet är när förtydligandet övergår i förvanskning och trams, men inte heller det är något ovanlig för den som t.ex. ibland lyssnar på Mikael Wiehe.

Materiell eller positionell jämlikhet?

På signerad ledarplats i DN argumenterar idag, som jag förstår det, Henrik Berggren via Tony Judt för ”en mer jämlik materialism”, och menar i sin slutsats att:

Rikedomen fördrages med jämnmod om den delas av alla.

Jag vill påstå att Berggren på ett förvånande sätt missar själva poängen. Vi är alla mycket rikare idag än vi var på femtiotalet, allas bilar är idag säkrare, snabbare, och trevligare än de som fanns att tillgå för ett par årtionden sedan – på det och tusen andra sätt delas rikedomen av alla.

Men om vi däremot ser bortom den materiella konsumtionen till den positionella, de varor eller tjänster som vi genom att äga eller konsumera visar vår relativa position med, dyker de riktigt intressanta svårigheterna upp. Hur fördelas positionell rikedom i ett rättvist samhälle?

KO: Odells retorik golvar sossarna

Även om TT i sitt telegram glömmer att nämna (s)-märkningen på retorikexperten Paul Ronge är det tydligt hur väl Odells beskrivning av de rödgrönas brist på seriös finansiering träffat. Sossarna Ronge, Bjereld och Östros viftar vilt med båda händerna.

Tobleronepolitik är en både träffande och rolig benämning, men det är ingen episk golvning som den här:

En folkrörelses död?

Trivsel- och ordningsskylt i hårdplast

SvD tar upp att idrottens ledare inte längre kan anses vara ideella. Fotbollsförbundets vice ordföranden Susanne Erlandsson tycker t.ex. inte att större arvoden som inte redovisas till vem de går på något sätt är konstigt:

Titta på vilken styrelse som helst och det är likadant oavsett om det handlar om idrott eller om näringsliv.

Kanske är det svårt för någon som inte lever på sin förmögenhet eller sin riksdagsmannapension att engagera sig ideellt i någon större omfattning. Innebandyns ordförande Lars-Gunnar Tjärnquist är tydlig med vad han får i arvode och jämför det med vad det skulle kosta att anställa en tjänsteman för att utföra samma arbete. Han menar att världen har förändrats:

De gamla eldsjälarna som fanns tidigare blir allt färre och det är svårt att få folk till styrelseuppdrag.

Det är ju inte utan att man funderar på vilka dessa eldsjälar var och vart de har tagit vägen? Kanske är det så att kraven på idrottsföreningarna ökat till den grad att man numera måste se att engagemang som ett (deltids-)arbete?

Om det här inte var politiskt styrt och finansierat med skattepengar skulle det inte vara något problem, men nu håller vi alltså på att skapa en professionell, skattefinansierad idrottsrörelseadministrationskår som står för strategiutveckling och uttalar sig i den ideella idrottens namn.

Skratta eller gråta?

Peter Eriksson refereras i svenska dagbladet:

Vad gäller ändrad nettoinkomst har individer i storstädernas förortskommuner fått 16 500 kronor mer per år, eller 7,4 procent mer. Det kan jämföras med individer i glesbygdskommun, som fått 9 100 kronor mer, eller 5,4 procent.

Tydligare än så här kan det inte bli. Han tycker verkligen att det är viktigare att ingen får det bättre än någon annan än att alla får det bättre. Eriksson borde se Thatcher-klippet som jag länkade till tidigare idag.

Socialism skapar inte rättvisa – och folk förstår det

PJ Anders Linder påpekar på ledarplats i SvD att det inte finns någon anledning för alliansen att rygga en valrörelse på temat rättvisa. I ett land där socialdemokraterna genom årtiondena skapat en av västvärldens skevaste och mest orörliga förmögenhetsfördelningar får Ibrahim Baylan gärna försöka driva valrörelse på att det ska bli ännu svårare att arbeta och spara ihop till sina drömmar.

En skola där alla får chansen till en bra start är att föredra framför en där alla får samma betyg.

Naturligtvis har någon redan förklarat hur socialisterna tänker kring rättvisa och ”ökade klyftor”:

Mer stat är inte svaret

Lena Andersson skriver på ledarplats i dagens DN om hur hon kan känna igen sig i en bok av den nyligen avlidna författaren Eva Adolfsson. Av detta drar hon slutsatsen att staten bör bekosta konst, och absolut göra det ”med mycket pengar”.

Jag kände idag igen mig i ett klipp om facebook i South Park som en kompis länkade till på facebook. Så antagligen har både Andersson och jag nyligen haft svårbeskrivbara kulturupplevelser. Jag kan naturligtvis inte veta att hon skulle godta min upplevelse som annat är skräp, men jag hoppas att hon skulle förstå mig.

Den stora skillnaden ligger i att Andersson, med hot om våld, vill att jag ska betala för hennes kulturupplevelse. Statens pengar kommer från folket, och när man vill tvinga andra människor att finansiera det man själv (eventuellt uppbackad av vänner) tycker är bra har man vandrat de första stegen på en farlig väg.

Bättre då att skattebefria donationer. Mer stat kan aldrig vara en lösning, om man nu inte även förespråkar hot och tvång. Det finns en annan väg:

Fem timmar om dagen

Enligt folkhälsoinstitutet ägnar tydligen var femte 15-årig pojke fem timmar eller mer varje dag åt dator- eller tevespel. Pia Lindeskog, chef för avdelningen för levnadsvanor och livsmiljö på Folkhälso­institutet, tycker att det vore bra om de ägnade lika mycket tid åt fysisk aktivitet.

”Hej verkligheten!” säger jag. I sina spelvärldar får de uppleva gemenskap, att de behövs, och att de når framgång. Fem timmars idrottsträning om dagen måste rimligen motsvara någon form av elitsatsning för en 15-åring, och eventuellt har inte datorspelarna varit med och sålt bingolotter sedan åttaårsåldern.

Men frågan är ändå intressant. Vad skulle kunna göra fysisk aktivitet lika intressant som spelande för en femtonåring? Vad skulle ens kunna göra verkligheten lika intressant som en spelvärld? Eller är det helt enkelt så att spelvärldarna numera är en riktig del av verkligheten och den fysiska aktiviteten kommer med näst-nästa generations wii-kontroller?