SvD tar upp att idrottens ledare inte längre kan anses vara ideella. Fotbollsförbundets vice ordföranden Susanne Erlandsson tycker t.ex. inte att större arvoden som inte redovisas till vem de går på något sätt är konstigt:
Titta på vilken styrelse som helst och det är likadant oavsett om det handlar om idrott eller om näringsliv.
Kanske är det svårt för någon som inte lever på sin förmögenhet eller sin riksdagsmannapension att engagera sig ideellt i någon större omfattning. Innebandyns ordförande Lars-Gunnar Tjärnquist är tydlig med vad han får i arvode och jämför det med vad det skulle kosta att anställa en tjänsteman för att utföra samma arbete. Han menar att världen har förändrats:
De gamla eldsjälarna som fanns tidigare blir allt färre och det är svårt att få folk till styrelseuppdrag.
Det är ju inte utan att man funderar på vilka dessa eldsjälar var och vart de har tagit vägen? Kanske är det så att kraven på idrottsföreningarna ökat till den grad att man numera måste se att engagemang som ett (deltids-)arbete?
Om det här inte var politiskt styrt och finansierat med skattepengar skulle det inte vara något problem, men nu håller vi alltså på att skapa en professionell, skattefinansierad idrottsrörelseadministrationskår som står för strategiutveckling och uttalar sig i den ideella idrottens namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar