Jag älskade Dead Poets Society. Skoluniformerna, de vackra byggnaderna, traditionerna, allvaret och de högt satta målen.
När jag läser Peter Wolodarskis söndagskrönika börjar jag misstänka att jag inte förstod filmen alls, eller åtminstone gillade helt fel saker. Där jag såg unga män som fick chansen att ta del av och diskutera hela västvärldens kunskap har tydligen alla andra sett ett uppror mot kunnande och kanon.
Där jag såg någon som med bildning kunde ifrågasätta sitt liv såg tydligen alla andra ett uppror mot bildningen som sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar