Utan frihet finns ingen trygghet. Om du är beroende av byråkraters godtycke och att politiker inte ändrar bidragsreglerna efter de senaste opinionsvindarna kan du aldrig vara trygg. Särskilt om du inte vill leva i samhällets mittfåra.
Lena Anderson förstår verkligen inte värdet av frihet. I dagens ledarkolumn (som nästan är en hel sida) i DN beskriver hon en världsbild där ”kultur som bas för samhälle och medborgare” endast fungerar om pengarna först filtreras genom en statlig byråkrati innan de når kulturskapare.
90% av Sveriges kulturutövare verkar ha blivit bidragsknarkare. Istället för att ligga nära publiken, har man inriktat sig på att vara bidragsutdelarna till lags. Sedan skriker man rakt ut (gärna om demokratins undergång) om någon vill omfördela resurserna, eller ännu värre – ge makten tillbaka till medborgarna.
Jag har skrivit om Anderssons underliga dragning till planekonomi tidigare, men det blir bara konstigare och konstigare:
”I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet.”
Ja naturligtvis, men vad frågan handlar om är om staten ska se till att alla har det drägligt eller om den ska gå vidare och även reglera att ingen har det annorlunda än någon annan. Vill man gå vidare där förstår jag varför man vill ha en stor stat och hatar frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar