Lena Andersson har åkt tåg. Hon har därför stött på de brukliga problemen i kollektivtrafik: brist på service, ointresse att uppfylla sina åtaganden, och allmän sunkighet. Andersson använder sina vanliga förklaringsmodeller och kommer därför snabbt till slutsatsen att centralisering och planekonomi bäst skulle lösa problemen.
Jag tror att makten skulle ligga bättre hos resenärerna.
Det grundläggande missförståndet är att järnvägsbolag som SJ tror att de säljer resor trots att det som alla vill köpa är att vara vid en slutdestination vid en bestämd tid. (Med minimalt lidande längs vägen.)
Incitamentsmodellen för järnvägsbolagen bör därför utformas så att tydliga viten till resenärerna utgår vid försening. Vad sägs om 5 kr per påbörjad minuts försening? (Det är ungefär vad det kostar att hyra in städhjälp som gör det arbete hemma som jag inte hinner med eftersom jag sitter och fryser utanför någon gudsförgäten station.)
2 kommentarer:
Men om nu 90% av förseningarna beror på diverse ban- och signalproblem, som inte trafikföretaget (i detta fall SJ) inte kan göra något åt, hur skall de då kunna motiveras att förbättra sin effektivitet med ekonomiska styrmedel? Att stoppa in ytterligare 10 privata operatörer på samma nerslitna begränsade bannät kommer att leda till kaos.
Trafikföretagen måste naturligtvis i sin tur kunna ställa rimliga krav på den som äger och underhåller spår och signaler. Jämför med flygplatsunderhåll.
I en monopolsituation blir det mindre intressant att leverera en bra produkt, särskilt om man upplever att staten och inte resenärerna är ens uppdragsgivare.
Eller så kan vi sakta se hur tåg konkurreras ut av bilar och flygplan.
Skicka en kommentar