Hanne Kjöller påpekar på ledarplats i dagens DN att vi är vana att mäta välfärd i ekonomiska termer, men att det är ett fattigt och otillräckligt mått:
Rätten att kunna känna sig trygg hemma är nog avsevärt mer avgörande för individens upplevelse av välfärd än om det är 75 eller 80 procents ersättningsnivå i sjukförsäkringen.
Därefter byter hon åter till ett mycket svenskt (socialdemokratiskt?) perspektiv och börjar titta på fördelning och skillnader istället för absolutvärden. Dessutom klassar hon ”socialt utsatta i miljonprogramsområden” som eviga vänsterväljare. Kanske är det just dessa väljare som skulle ha mest att vinna på en nymoderat politik med arbetslinje, lägre skatter på låga inkomster samt nolltollerans mot all form av brottslighet.
Alla som försökt polisanmäla ett vardagsbrott vet vilket totalt ointresse medborgaren bemöts med. Resultatet blir att vi som kan väljer att undvika platser där brott begås eftersom vi vet att samhället inte tänker agera mot brottslingarna. Detta går igenom vi val av bostadsort så väl som i val av skolor till våra barn.
När samhället inte kan erbjuda välfärd kommer medborgarna, efter vilja och möjlighet, att själva försöka skapa ett gott liv åt sin familj och sig själva. De som inte är intresserade av att begå brott och vill leva med andra som delar den viljan kommer att flytta till lugna, säkra platser som då blir ännu bättre.
Tyvärr verkar politiker av alla färger alltför ofta vara mer intresserade av att smeta ut brottslighet än att bekämpa den. Det motverkar medborgarnas rimliga försök att undvika att utsättas för brott och är en oacceptabel kapitulation inför ondskan.
I mitt Sverige behöver man, liksom i Mariano Pasiks Argentina, inte låsa sin cykel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar