Smart och dumt om fildelning

The Economist påpekar i numret från den 10:e januari att 2007 var ett uselt år för skivindustrin. Inget nytt med det, mediebolagen tror sig slåss för sin överlevnad (och gör det till viss del antagligen också) och gör allt de kan. Ibland är det nästan så att jag tror att de är mer intresserade av att försöka återgå till 80-talet än att anpassa sig till en ny verklighet. Om det inte blir dumlagstiftning av alltihop borde nya lösningar dyka upp, just som the Economist skriver i sin korta men utmärkta text, men det mest slående är ändå den återberättade historien från 2006 om när skivbolagshöjdarna bjudit in lite kids för att bättre förstå framtiden:

”At the end of the session the EMI bosses thanked them for their comments and told them to help themselves to a big pile of CDs sitting on a table. But none of the teens took any of the CDs, even though they were free.”

Skivbolagen är tyvärr inte de enda som lever i det förgångna. ”Socialistisk fildeling” är faktiskt en av de dummaste idéer jag hört: I korthet går det ut på att staten ska ta kontroll over vilken musik vi ska lyssna på genom att skatterna höjs för att bidrag ska kunna delas ut till musiker ”enligt en lämplig algoritm, där popularitet vägs mot kvalitet, på det sätt som demokratiska instanser har fastställt”.