Niklas Ekdahl kommer i dagens DN med en utmärkt iakttagelse kring vad han väljer att kalla en celebritetskultur. Han skriver först att:
Celebritetskulten, arbetslösheten och de psykiska problemen är uppenbart besläktade. Dels på så sätt att ungdomar mår dåligt av att inte ha en uppgift, att inte ”vara något”, dels på så sätt att många hellre går sysslolösa än accepterar ett jobb med låg glamourfaktor. Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen tar det emot att börja städa på äldreboendet.
Och fortsätter sedan:
Här finns ett växande dilemma, särskilt för unga killar som i snitt har sämre betyg i skolan än tjejerna, och dras med ännu snävare ramar för vilka jobb som matchar deras värdighet.
Men trots det utmärkta upplägget har Ekdahl tyvärr inga svar. Vi läsare står ensamma kvar med bilden av en trött kille som spenderat tonåren med att köra moppe och vill bli den nya Robinson-Robban så att han kan försörja sig som kändis-DJ.
Kanske har man skapat en situation där arbetet, dess vilkor, och dess lön har väldigt lite med den enskilde arbetaren att göra. Allt bestäms av fackpampar och slipsnissar någon stans långt borta och LAS håller den om väl tagit sig in kvar. Personlig lönesättning är en charad på samma nivå som personvalen till riskdagen. Det skulle funka att jobba, men är det ett liv jag vill ha, och hur ska jag kunna köpa en bil lik Zlatans om jag bara kör buss hela dagarna? Läs tidningarna, se på TV, vad är det som räknas?
Dessutom behövs inte arbetet som social funktion längre, kompisarna finns (i sämsta fall) på WoW och FB och jobb skulle bara störa det sociala livet. Inte skulle det ge mer pengar heller, och att plugga är ju ett skämt – utbildningspremien i Sverige är ju som bekant obefintlig.
Så, jag vet inte heller Niklas; hur ska vi kunna erbjuda värdiga arbeten åt de obildade massorna i dagens celebritetskultur? Kan vi göra det ens åt de bildade massorna? Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar