Innan Malin Ullgrens krönika spårar ur och börjar handla om att villaägare är en extremhöger av livslögnare som tror att muslimerna kommer att ta över Norge skriver hon ett par ord om fattigdom.
Jämförelser är en viktig del av fattigdomsupplevelsen menar Ullgren. Jag tror att hon har rätt, men på frågan om vad som ska göras åt det – mer stat och tvång eller mer frihet, går hon helt vilse.
Ett råd till den tonåring som upplever relativ fattigdom: Gå till skolan. Jobba hårt. Gör dina läxor. Gör dem igen. Skaffa en bra utbildning och ett bra jobb. Jobba hårt. För i en meritokrati är sanningen den att de rika har arbetat hårt för sina pengar.
Därför provocerar dig inte mig att folk bär Rolex medan jag har en Citizen. Bara den som aldrig själv har behövt jobba tror att märkeskläder helt plötsligt bara uppstår ur tomma luften och att ”det goda samhället” måste se till att alla får del av dem.
Höga skatter på hårt arbete provocerar mig desto mer.
4 kommentarer:
"För i en meritokrati är sanningen den att de rika har arbetat hårt för sina pengar."
Sanningen är den motsatta. Barn(tonåringarna) ärver sina föräldrars ekonomi. Det är inte förrän de börjar arbeta, allt som oftast efter gymnasiet, som deras ekonomiska öde i någon relevant utsträckning ligger i deras egna händer. Innan dess är det i princip bara en fråga om tur vem som får dyra märkeskläder och vem som får ärva slitna plagg.
Inte heller är det så enkelt mellan vuxna som du vill ge sken av; ärvt välstånd kan räcka långt upp i vuxen ålder, ja rentav hela livet. Andra har mindre fördelar, som familjenätverk eller andra tillgångar som de kan utnyttja. Självklart arbetar många hårt för sitt välstånd, men inte alla. Även lågavlönade kan f.ö. arbeta hårt.
Jag tror att du har rätt om frihet kontra stat/tvång, dvs. att människor i gemen föredrar frihet även om det innebär att utgången för olika människor blir annorlunda. Dock bortser du i mitt tycke från hur pass ojämnt utgångsläget för olika människor faktiskt är.
Gissar jag rätt om jag påstår att du inte har växt upp i "underklassen", och därför inte har egen erfarenhet av de känslor som diskuteras?
Problemet är att det finns yrken som du kan jobba ett helt liv i utan att få råd med särskilt mycket. Dessa yrken behövs lika mycket eller oftast mer än de välbetalda yrkena. Som barnskötare tjänar du lika mycket hela livet och belönas med ont i kroppen. Men om det inte vore för barnskötaren skulle inte ingenjören, reklamaren, börsmäklaren kunna gå till sitt jobb och tjäna massa pengar.
Hej Esteban!
Roligt att du tagit dig tid att kommentera. Jag brukar säga att jag är arbetarklass om någon frågar, och likt Ullgren växte jag upp i ett ganska homogent område (tror jag) så jämförelser var aldrig något större problem.
Du har rätt i att det är svårt att tjäna ihop egna pengar till lyx som tonåring. Själv delade jag ut reklam och det räckte ganska långt, men jag har aldrig varit så beroende av extremt dyra märkesplagg.
Det viktigaste är, tycker jag, att folk (både unga och vuxna) känner att de kan påverka sin situation. Sveriges låga sociala rörlighet, så du också pekar på, är därför ett problem.
Vänligen,
//Mathias
Hej Bibliotekskommandot!
Tack för att du (ni?) tog er tid att skriva en kommentar.
Det är sant att flera yrken, som t.ex. barnskötare, tranditionellt inte har samma möjligheter till karriärs och löneutveckling som andra. Som även Esteban påpekade ovan går det att arbeta hårt utan att bli rik.
Ett typexempel är väl vården där alla behövs men indelningen i läkare och sköterskor verkar ske redan vid högstadiets slut. Mitt bästa råd är som ovan: "Gå till skolan..."
Vänligen,
//Mathias
Skicka en kommentar