Att vara vuxen betyder för de flesta människor inte att sitta i diverse bolagsstyrelser, driva sin egen hästgård, och skriva välbalanserade krönikor i Dagens Nyheter. Pernilla Ström gör i dagens DN ett gott arbete att lista alla fördelar med att vara 20 eller mer. Tyvärr ställer hon, utgående från de 20-åringar som inte kan eller vill göra sig fria från sina föräldrar, bara två tillstånd mot varandra – antingen är man vuxen eller så är man barn. Jag tror inte det är barn som de som idag skjuter upp sin etablering på arbetsmarknaden till 30-årsåldern vill vara, men jag tror inte att de vill vara vuxna heller.
Att vara vuxen betyder för de flesta inte samma sak som det verkar ha gjort för Ström. För många betyder det snarare att av tidsbrist ge upp sina intressen och att skaffa sig fasta utgifter på en sådan nivå att man inte har något annat val än att stanna på det arbete man en gång lyckats få.
Jag tror inte att ”en 25-åring som luffat runt världen fortfarande inte kan bestämma sig för vad han vill göra av sitt liv” definierar sig som ett barn eller att beteendet är en konsekvens av ett infantilt samhälle. Jag tror snarare att vi ser ett individualiserat samhälle där ett fast arbete någonstans i en offentlig sektor eller ett effektivt skyndande genom en marknadsanpassad högskoleutbildning helt enkelt inte är särskilt attraktiva.
1 kommentar:
Jag håller med dig om att 25-åringarna säkert inte vill vara barn och att det är därför de luffar runt eller pluggar i all oändlighet. Men den vuxna generationen måste ju ha misslyckats med att få dessa människor att tycka att det är kul att vara vuxen. Jag tror att det börjar tidigt med det totala engagemanget i barnen idag. Det skjutsas till träningar och matcher och allting får stå tillbaka för att barnen ska få utöva sina sporter och liknande. Aldrig att de säger att de vill sätta sig själva först och hoppa över en match för att man ska på fest. Man offrar sig helt enkelt för barnen/ungdomarna. Så vad ser den uppväxande generationen? Vad innebär det att vara vuxen - jo att alltid stå tillbaka och bara ha en massa plikter, betalningar jobbstress osv. Självklart är det inget att längta efter!
MEN, problemet är att det finns fördelar med att vara vuxen, privilegier, tex högre lön. Dessa vill 20-25-åringarna ha, utan att ha kämpat ett skit för det, annars är det orättvist. GE mig ett (bra)jobb, GE mig en bostad istället för att SKAFFA sig dessa. Som förälder blir man helt galen av att ha dessa lata förvuxna tonåringarna hemma. Man är beredd att ta hand om dem när de är små, men sen då? När fortsätter mitt egna vuxna liv! Nä - sparka ut svenska ungdomar i verkligheten.
Skicka en kommentar