Utan papper och fingertoppar

Att skriva sansat om flyktingmottagning är en utmaning. Många har väldigt starka känslor och åsikter kring ämnet och vill gärna läsa in saker i texterna som skribenten (d.v.s. jag just nu) inte hade tänkt sig. Låt mig därför börja med att klargöra två av mina grundåsikter i frågan:

• När någon knackar på vår dörr och säger ”snälla släpp in mig, jag har ingen annanstans att gå” har vi en moralisk skyldighet att hjälpa dem.
• Det finns över en miljard riktigt fattiga i världen. Många av dem har det antagligen dåligt, men vi kommer aldrig att kunna lösa fattigdomsproblemet genom att låta dem alla immigrera till Sverige.

DN berättar idag att migrationsverket har köpt in ny utrustning för att kunna läsa fingeravtryck från skadade fingrar. Behovet beskrivs så här:

Bland dem som sökte asyl i Sverige förra året hade 2 000 personer fingeravtryck som inte kunde avläsas. Hittills i år handlar det om 1 000 personer. Bland dessa finns, enligt Migrationsverket, en del som förstört sina fingeravtryck genom att slipa ner, skära av eller bränna sina fingertoppar.

Om man har gjort något så relativt desperat som att skada sina egna fingertoppar i syfte att inte kunna bli identifierad drar jag slutsatsen att man antingen:

• inte har rent mjöl i påsen, eller
• är på flykt från ett annat EU-lands havererade mottagningssystem.

Oavsett vilket så känns det långsökt att försöka lösa det här genom att köpa nya maskiner. Vad sägs om en helt ny flykting-, invandrings-, och biståndspolitik?