Att ta sin motståndares argument och framföra dem tydligt så att alla som läser dem själva snabbt kan dra slutsatsen att de inte håller med kan nog vara ett effektivt retoriskt knep. Den klassiska retoriska stilfiguren ironi – säg en sak, mena en annan.
(Nej, det är inte ironiskt om det regnar på din bröllopsdag. Bara lite tråkigt.)
Problem uppstår när den verkliga avsändaren inte är tydlig, men det är ett vanligt problem i politiken. Hur vet man t.ex. om en representant för Lärarnas Riksförbund uttalar sig för en bättre skola och när han eller hon är en del av rörelsen och mest vill att Mona ska vinna valet? Om jag förstår Annika Ström Melin i dagens DN rätt, är vi här helt ense – tydliga avsändare är viktiga.
Det andra problemet är när förtydligandet övergår i förvanskning och trams, men inte heller det är något ovanlig för den som t.ex. ibland lyssnar på Mikael Wiehe.
2 kommentarer:
Exakt! Det är oerhört viktigt att veta VEM som är avsändaren. Är denne person pålitlig? Välartad? Välrakad? Etc. Vi liberaler och medelklassare skola inte skämmas för att kräva detta av våra motståndare - det bästa vore ju om man både kunde förbjuda alla motsåndare och "anonymister" som kryper runt därute. Usch!
Nej, åsikter skall inte bedömas utifrån sitt innehåll, utan utifrån hur förtroendeingivande personen ifråga är som för fram dem.
Jan Björklund är ALDRIG anonym, vidare major med goda vitsord och hemskt förtroendeingivande. Ergo: sunda liberala åsikter i god förpackning.
Liksom Pinochet var general, ergo: sunda liberala åsikter i god förpackning.
Logiken är uppenbar.
Med vänliga hälsningar
Exakt, det är väldigt viktigt att vi inte tillskriver folk åsikter de inte har bara för att det är enklare att vinna en debatt då.
Skicka en kommentar